Cape Verde - Santiagor

Dawnbreaker
Lars Alfredson
Wed 17 Nov 2010 22:12
14:54.76N

23:30.29W

Sista dagen för Karl Anders, Freddy och Pim. Viola, Uno och Bob har fortfarande några dagar kvar och kommer lämna ön Santiago den 21:a eller den 22:a på morgonen tror vi. Detta är ännu höljt i dunkel. Men som sagt vi är på Santiago vilket innebär att resan hit har gått bra, vi har klarat oss. Mycket bra om man får bekänna färg.

Under seglingen hit har vi snittat över 9 knop och tävlat med färjor och annat som har försökt komma ikapp oss. Visst är det konstigt att alla skepp vi mött jobbat hårt för att komma ikapp oss? De har ofta men inte alltid misslyckats med detta.

Vad har hänt mer? Mycket det vill vi lova. Det kommer här. Efter 20 timmar segling med 25 till 15 knops vind från sidan kom vi fram till långsidan av Santiago där vinden valde att dö, och dessutom vrida som en orm. Då gick farten ner till under 4 knop och alla valde att överge skeppet för att hoppa i. Det var med eftertankens klokhet kanske inte så lyckat men läsaren kan vara lugn det gick bra. Vi hoppade ner i 29 graders kristallklart vatten ett månlikt ökenlandskap att titta på vid babord sida. Efter 30 minuters bad och kappsimning valde vi att hissa järn-genuan för att tuffa in till hamn i Praia.

Praia är en lite udda stad där de inte kan stava till turister. Det beror inte på att alla här är analfabeter, utan det beror på att då de hör ordet turister formas ögonen till dollartecken och uppförandet förändras från oskyldigt trevligt till skyldigt girigt. Detta visste vi så klart inte när vi lade dragg i viken vid Praia-stad. Efter att ha jobbat hårt med immigrationspolisen för att skaffa VISA och sedan med hamnpolisen för att kontrollera att vi verkligen kunde ligga där vi låg vilket vi inte kunde bestämde vi oss för att ta en tur ner på staden. Det var snarare såklart upp på staden för att vattennivån naturligtvis är nedersta punkten men hur som helst. Till slut kom vi in till stranden där vi möttes upp av ett livligt sällskap inhemska förmågor som lovade hålla reda på båten, dingen och andra saker som vi inte förstod. Till slut verkade det som en gänglig yngling som senare visade sig heta George vann över de andra och skulle få äran som han sa att kolla efter alla våra intressen.

Det var med viss förvåning för alla att George skulle kolla efter våra intressen genom att följa med oss till staden Praias kärna för att visa oss var han tycket vi borde äta. Detta visade han genom att helt sonika tvinga sig in i en av de två taxibilarna som körde oss in till staden. Pim som satt i den ena bilen och som kunde en del Portugisiska betalade efter taxiresan den vanliga taxan av 150 knaspengar. Den taxin som George (guiden) satt i slutade på 5 euro som Kalle tvingades betala. George sa att det var så mycket det brukade kostade. Nu borde vi kanske ha anat misstanke men nej då. Efter taxiresan ledde George oss in till den finaste restauranten i staden där vi satte oss. Priserna var hissnande men vi valde att ha råd, skeppskassan verkar inte kunna sina. Det gillade George. Han beställde både rödvin och räkor till vår stora förvåning.

Sedan tog han med sig Fredd och Pim för att erbjuda dem alla möjliga tjänster och otjänster, vitt pulver och unga kvinnor inkluderade. Han valde samtidigt att berätta om sin livshistoria och sin genuina vilja att komma till Europa. De kom alla tillbaka efter ett par spända minuter. Två tydlig förvirrade och troligtvis något förvånade killar och en tydligt besviken. Eter det kom maten in. Hur bra som helst. Speciellt den som George hade beställt, men den fick knappt någon annan smaka av.

Sagt och gjort. Efter maten åkte vi hem till båten och efter mycket schackrande lyckades vi övertyga George om att han inte bodde där. Det var med viss besvikelse han lämnade oss. Det var tur och det sista vi sett av honom. Ingen sörjer, ingen förutom George.

Efter en sund natts sömn vaknade vi för att äta frukost och ta en ny runda på staden. När den stora mobben kom springandes mot oss efter att vi landstigit titta vi bara sorgset på den och sade något i stil med "blåsippor växer bäst på norrsidan av blåberget" vilket fick dem att reagera genom att attackera någon annan turist och vi fick själva beställa två taxis till centrum själva, inga problem. Det var verkligen inga problem och det kostade 150 knaspengar styck. Sedan gick vi runt mest hela dagen och tittade på staden som verkar vara mysig och ytterst genuint.

Efter att ha besökt byn tog vi en utmanande promenad i 35 graders värme tillbaka till båten. Inga problem. Efter att kommit tillbaka har vi smörjt upp de block som krånglat med olja eller fett och med detta är båten återigen tipp topp. Det är fördelaktigt för Brasilienöverfarten.

Sista natten har vi gjort mat på båten och Bob har blandat motorolja för alla att smörja sig med. Här sitter vi nu, med mat i magen, Uno lite lätt rund under foten såsom alla andra. Slutet gott, allting gott. Tack för en oförglömlig resa, med underbar mat och fantastiskt goda drycker med tillhörande skratt .

Goodspeed over the big blue.



1820 Weigh anchor good 20kts northeasterly and were off. Dinner being prepared with a view to eating when we get we get into the lee of the island in an hour or so.

Needless to say and contrary to the laws of nature we pick up a land breeze of 28kts and heeled at 20 degrees are hanging onto our plates as we whiz along at 11kts.



According to the AIS the ship in front of us is a ferry also heading to Praia and making 9kts so were hot on his tail, unfortunately the wind drops during the night and we get left in his wake.



Breakfast at 20degrees going like a train and making good time with our ETA 1400.

We pass the enormous 2829 meter high volcano that is the island of Fogo appears to float above the sea as it pokes through the cloud shrouding the base of the island. As we turn to east around the bottom of Illa de Santiago heading for its harbour at Praia we loose the wind in the lee and we take full advantage as everyone jumps overboard for a swim. The water is the same temperature as the air at 28+ Degrees indigo blue and very clear as well as being very deep over 1000meters as the bottom rises steeply to the land.



We anchor in the bay with several other yachts, the harbour consists of a couple of moles tucked away in one corner and full of fishing boats of various sizes, small freighters unloading and that elusive Ferry. Lowering the dinghy and were all off to report into immigration as per the Pilot Book instructions.



Bit of a culture shock as we steep ashore into third world Africa. We find the office and the official who speaks good English. He is very helpful with the form filling and for 25 Euros a head, issues Visas for those of us leaving by air over the next few days. Next it's off to the Marine Police the other side of the bay at the old jetties. Some of us drop of at the boat while a small party does the paperwork; again the officials were very helpful warning us not to leave the boat unattended.



Happy hour and we try an interesting brew of cane spirit, mint, lime, soda, sugar, orange juice (bit of an after thought and not necessarily a good idea) and the ashore.



We land on fueling pontoon as advised and are locked in, but George the mock Rasta appears to offer a multitude of services including opening the gate. We take up his offer and after he hails two taxis we head into town to a restaurant with a floor show of African music complete with an all female band whose party piece is a bum twitching routine that would put any Hawaiian hip swinger to shame.



The restaurant and not to happy with George and by the time we leave he has evidently been smoking something of a more exotic nature. He falls foul of Karl when tries to rip off the taxi fare and is dismissed from service with a flea in his ear.