Swedish text about our experience
Salsa af Stavsnas
Ellinor Ristoff Staffan Ehde
Sun 19 Jan 2014 02:16
Jag tror att om man vill läsa texten lite mer läsvänligt kan det vara värt att kopiera in den i word eller dyl
Jakten på nuet – Salsa försöker komma fram till horisonten
Ett barn blir till
December 2007, vi ligger på en sandstrand på ön Sal / Kap Verde.
Min havande fru Ellinor tar av sig lurarna till Ipoden och frågar med en anklagande blick ”Skall det aldrig sluta blåsa?”
Jag förklarar för henne att vi befinner oss mitt i passadvinden och att det är den som bär båtarna som ligger i viken ända bort till Karibien.
Hon lägger sig ner och fortsätter lyssna på ett radioprogram där de intervjuar människor som har kort tid kvar att leva. De berättar vad som varit viktigast i livet och vad de skulle velat göra annorlunda. Ellinor hör att det genomgående temat är att de ägnat för lite tid med familjen. Då var Ellinor barnläkare på Karolinska där hon också drev ett forskningsprojekt. Som disputerad doktor och läkare borde hon vara nöjd med livet. Men hon tog av sig lurarna igen, tittade på mig och ställde frågan som skulle bära av mot helt nya mål, ”varför använder inte vi den här vinden för att komma iväg?”.
Man kan säga att den meningen ställde till med allt det som många OSK medlemmar känner till. Men förutom försäljningen av vårt hus och våra ägodelar fanns en större utmaning. Ellinor hade utsett mig till skeppare och därmed blev jag befordrad till min egen inkompetens.
Att vara skeppare innebar att jag tog alla viktiga beslut och Ellinor bestämde vad som var viktigt.
Rädsla
Drömmen om långseglingen hade funnits i bokhyllan, vi älskade segling men skillnaden mellan Stockholms skärgård och Oceanerna var ofattbar.
Egentligen var jag rädd. Rädd för havet, rädd för vädret och rädd för att båten skulle gå sönder 10 dagar från land. Jag var rädd för att något av våra barn skulle ramla överbord och drunkna. Jag läste och bet på naglarna, om ankare som draggade i mörkret. Båtar på rev och alla åskväder som slog sönder navigations- och kommunikationsutrustningen.
De flesta historier var nog lika sadistiska som när mödrar beskriver sina födslovåndor för den unga havande kvinnan som väntar sitt första barn.
Fostervattnet kommer i tiometers vågor.
Men som tur var fanns OSK, föreningen för de som ville dela med sig sina erfarenheter och Jim Cornell som skriver för att hjälpa de som ville segla långt.
Snart brinner allting upp
December 2011 Allt känns under kontroll, båten som seglades hem från Falmouth sommaren före ligger nu på Ramsmora och förbereds inför långseglingen. Jag har ett jättebra avtal. Om jag får lite att göra för att kunderna börjar avpollettera mina tjänster, får jag komma upp och jobba själv. Nu visade det sig att jag skulle få mer att göra än någonsin förut så varvet installerar det som skall uppgraderas. Vi vet fortfarande inte att ALLT som vi samlat på oss inför seglingen, reservdelar, EPIRB, utombordare, all elektronik, alla sjökort, alla kläder, flytvästar, pilotböcker, alla verktyg, alla manualer som var snyggt sorterade i pärmar, ALLT som vi hade sparat i ett par flyttkartonger efter utflytten och försäljningen av huset.
ALLT utom en låda kristallglas skulle brinna upp på en timme…
Vi kastar upp ALLT
December 2012. Vi passerar 150 nautiska mil norr om Kap Verde, cirkeln känns sluten,
men stämningen ombord är låg, mycket låg. Innan vi lämnade Las Palmas fick vi med oss ett virus som slagit ut hela familjen. Båten fick sköta sig helt själv de första fyra dygnen. Hon gjorde det bra i fyra meters vågor och vindar på 15-20 meter per sekund.
Problemet nu var att Andreas, pojken som legat i Ellinors mage när resan påbörjades mentalt, var helt uttorkad och vägrade ta in vätska eller mat. Magsjukan hade tagit ett stadigare grepp om honom än oss andra. Jag gav Ellinor 8 timmar till en ”Point of No Return”. Vi måste bestämma oss om vi skulle segla vidare över Atlanten eller gå ner till ett sjukhus på Kap Verde. Ellinor tog på sig mammamössan och började laga kanelbullar och tog fram Coca Cola. Lukten av nybakade bullar övervann Andreas illamående, han tog ett första bett på en varm mjuk bulle. Han tog en första klunk Coca Cola, och behöll alltsammans! Jubel ombord. Efter den lilla segern kunde vi fortsätta ut på den oändliga oceanen…
Salsa af Stavsnäs
December 2013. Nu sitter jag på Nya Zealand, barnen skall börja skolan om en månad, de skall få pröva på en termin. Båten ligger trygg och säker i en marina. Livet känns lyxigt med 220 V och obegränsat med vatten. Salsa af Stavsnäs, i dagligt tal kallad Salsa ligger här lika självklart som när hon låg i Krysshamnsviken i Stavsnäs, lika självklart som när hon gick genom Panama kanalen eller när hon låg ankrad ensam vid en sandö i Hapa’ai /Tonga. Salsa är vårt hem och vår trygghet. Vi sover i hennes buk när hon plöjer genom havet och vi står vid hennes för och jublar när hundratals delfiner dansar runt hennes kropp. Salsa är himmelen och Salsa är helvetet. Salsa är livet.
Molnet med potatisnäsan
Familjen är helt sålda på det här livet, men jag har nog varit mer tveksam. Det är tröttsamt att segla 15.000 nautiska mil på 18 månader. Ellinor är den perfekta långseglaren, hon är resurssnål, metodisk, balanserad och envis. Barnen, Erika 9 år och Andreas 5 är otroligt positiva, i alla lägen. Även i en obekväm korssjö där båten kastas hit och dit kan de hitta möjligheter. Man kan alltid surfa på golvet i salongen, knyta tygtrasor runt fötterna och åka dit det bär (skönt med läkare ombord!).
Barnen har aldrig visat tecken på rädsla eller oro, de verkar lita helt på oss (de har inget val). De är solstrålarna som kommer upp till sittbrunnen på morgonen när jag haft vakten sedan klockan 4 på morgonen. Erika kan utbrista i ett ”wow! Kolla in molnet med potatisnäsan!”. Molnet kan vara en squall som jag önskat skall dra iväg åt ett annat håll sedan en timme tillbaka.
Vi mutar intervjuoffren
På redaktören Ullas inrådan försökte ja mig på en intervju med barnen idag. Det var inte lätt, jag har försökt förut och de gillar inte att bli utfrågade. De kan inte se det märkvärdiga i det vi gör. De är båtbarn och detta är deras liv. Speciellt Andreas har levt 27% av sitt hela liv på en båt. Han har fler stämplar in sitt pass än många vuxna får ihop på 10 år.
När jag intervjuar honom gör han kullerbyttor i salongssoffan, men han försöker skärpa sig då jag utlovat ett ”arvode” för intervjun, en glass. Så kära läsare, ni har ett betalt intervjuoffer framför er.
Jag frågar femåringen när han varit mest rädd under resan. Han tänker och svarar: ”När jag såg Rädda Willy (en film) var jag rädd att späckhuggaren Willy inte skulle klara sig”
Något annat? Försöker jag men han gör en baklänges kullerbytta som svar.
”Är det inte jobbigt att segla 20 dagar i sträck?” försöker jag som den grävande journalist jag skulle vilja vara.
”Nej, dagarna går fort” svarar han och försöker peta hål på mina lungor med en mast från ett piratskepp han äger i sin oändliga samling av Playmobil leksaker.
Men så kommer han på något, ”det är jobbigt när man blir sjösjuk” så gör han nya utfall och nu har masten blivit ett gevär och han skjuter med hårda pangljud.
”Det låter jobbigt” försöker jag utan att låta mig påverkas av de 28 skott han avlossat mot mitt huvud.
Han stannar upp i skottkakafonin och lägger till ”men det finns mat som hjälper mot sjösjukan”.
”Beskriv Salsa” försöker jag med en inställsam röst
”Tja, hon är vit med en blå rand vid vattnet. Hon har en bom som kommer ut från masten. Så har vi vinschar för att ta ut segel. Vi har en motor så vi kommer framåt…
Så styr vi med en ratt som är större än bilarnas”
”OK” säger jag ”om jag vore en gäst här vad kan du lära mig om säkerhet?”
Andreas svarar på en gång ”Ta på dig flytväst om det går hål i båten, sedan springer du till skåpet där bak och tar fram en orange sak som du sätter i hålet. Du skall ropa på hjälp när du ramlar i havet. Blåsa i visselpipan. Om det börjar brinna i båten skall du säga till. Vi har röda tuber som man sprutar på elden”
”Bra, vad kan du säga till vuxna som är oroliga för att ta med barn på sjön?”
”Att de bara skall skaffa sjalar som barnen kan knyta på fötterna, då kan de surfa på golvet när det är dåligt väder, delfiner är vackra”
Där gör Andrea en exit med en våldsam kullerbytta som jag tror föreställer en delfin.
Så jag går över till en mer rationell hjärna, Erika, 9 år gammal. Hon har hemundervisning på båten och trivs utmärkt. Speciellt när rasterna kan ägnas åt simning i blått vatten från badplattformen.
”Erika, vad har du för råd till föräldrar som är oroliga för att ta ut sina barn?”
”Barn klarar sig, de har fantasi. Men det är bra med syskon. Fyll båten med Playmobil, LEGO och böcker. Att segla jorden runt låter som att man seglar hela tiden, men det gör man inte. Men det är mysigt när vi seglar, då kan man gå upp mitt i natten och titta på stjärnor eller plankton som lyser i vattnet. Så kan man prata med mamma eller pappa i lugn och ro”
”Har du varit rädd någon gång?”
”Ja, när Andreas var sjuk när vi seglade på Atlanten, då kom jag på att jag faktiskt tycker om min bror”
”Vad är det bästa du varit med om?”
”Delfiner och valar. Sitta uppe på kvällen. Men det bästa jag minns var när vi kom fram till land (Santa Lucia) efter Atlanten. När jag satte ner foten på land. Men också att mamma och pappa sov, och att Andreas och jag tog fram mjölk och Corn Flakes själva och satt i sittbrunnen och åt, bara vi”
”Vad är speciellt med att segla?”
”Man får träffa sin familj hela tiden. Vi har gott om tid när vi kommer till ett ställe. Vi har med oss alla saker och där vi bor. Det är faktiskt jobbigare att åka bil än båt. Jag tänker faktiskt segla jorden runt som vuxen, med Lovisa (en kompis på båten Miss My II).
Om våra män inte vill får de stanna hemma, men vi skall segla. Fast det borde vara enklare att ta med en man. De har nog oftare den drömmen”.
Andreas har lugnat ner sig lite och lyssnar på syrran, piratskeppsmasten ligger stilla just nu. ”Andreas, hur tror du det är at bo på land?”
Svaret kommer blixtsnabbt, ”de har studsmatta, det gungar inte, de ser inte lika många båtar. De träffar inte andra båtbarn”
”Båtbarn” hakar jag på, ”vad tror du att landbarn inte vet som båtbarn vet?”
”Landbarn vet inte lika mycket om båtar, landbarn tror att Stilla Havet är stilla, de vet inte att Panamakanalen har krokodiler”
Erika hakar på med ett oväntat inlägg: ”landbarn har inte en antiblötförsäkring”.
Antiblöt försäkring är något vi införde för att stoppa våra barn från att förfölja leksaker som flyter bort. Den värsta episoden var nog när Andreas fått en uppblåsbar pingvin på sin födelsedag. Senare när vi låg för ankare i en atoll i Tuamutos tappade han den i havet och den blåste bort som en avlöning. Andreas kastade sig i vattnet och försökte simma ikapp den och fick räddas av undertecknad. Då lovade jag barnen att de hade en försäkring som skulle ersätta dem för bortblåsta leksaker till havs (jag vet inte hur man får tag på en uppblåsbar pingvin innan vi kommer till Nya Zealand).
Vi fortsätter med båtbarnen, Erika förklarar: ” Båtbarn leker med varandra fast man är tjej eller kille. Hemma var det mer uppdelat. De enda båtbarnen som är jobbiga är de som är ensamma på en båt…”
Hårda ord från en nioåring…
Jag frågar om det är jobbigt att säga hejdå, då svarar hon snabbt, ”Nej det kommer alltid nya” men Andreas håller inte med, han tycker det är jobbigt.
”Är det någon fråga jag borde ställt?” försöker jag avsluta innan tålamodet tryter.
”Födelsedagar” säger Erika ”hur firar man födelsedagar i hårt väder?”
”ja hur gör man det?” frågar jag
”Vi brukar ofta fira innan vi åker iväg, så kan man fira med andra kompisar. Men sedan firar vi den riktiga dagen också och då är det inte lätt om det är hårt väder”
Därmed frågar Andreas ”Får vi glassen nu?”, de får pengarna och rusar iväg till en liten affär 200 meter från båten.
Jag har tvivlat, många gånger
Ellinor sitter lugnt i en trädgårdsstol, vi har fått låna ett hus här på Nya Zealand. Det är en stor lyx att kunna röra sig över stora ytor. Brödrosten är en stor attraktion, för att inte tala om isen i frysen.
Jag frågar Ellinor om hon tvivlat någon gång. ”Många gånger” svarar hon ”men flest gånger innan vi gav oss av”
”Vad tvivlade du på innan?”
”Om det verkligen var rätt att ta barnen från skolan och dagis. Vi hade ett bra liv hemma”
”Om det nu var bra hemma, varför skulle ni iväg?”
”Jag trodde det skulle bli en fantastisk upplevelse, att resa som familj. Att barnen skulle få uppleva världen och andra kulturer på riktigt. De skulle också få ha sin mamma och pappa hos sig hela tiden”
”Hur blev det?” frågar jag nyfiket, för det är spännande att ställa frågor vi inte diskuterat.
”Det blev bättre och sämre än jag kunnat föreställa mig. Barnen är öppna för olikheter och de är härligt fördomsfria. Jag tror jag känner mina barn bättre och omvänt”
”Vad blev sämre än du väntat?”
”Att båten och livet ombord tar mer tid än jag trodde. Jag trodde att det skulle vara lättare och naturligare att t ex baka med barnen, vi gör det men det är lika jobbigt om inte jobbigare än hemma”
”När det gäller Erikas undervisning, hur vet du att du gör rätt?”
”Det vet jag inte säkert, men jag har skolstyrelsens mål för varje årskurs, vi får klassens veckobrev och vi möter andra föräldrar och lärare”
”Är du inte orolig att Erika skall ligga efter i en del ämnen när vi kommer hem?”
”Jag tror hon har så mycket annat, dessutom går det nog att hinna ikapp om det skulle vara så. Många säger också att båtbarn ofta ligger före när de kommer tillbaka hem.”
”Är det inte egoistiskt att åka ut med barnen? De kan ju inte välja?”
”Är det inte också egoistiskt att köra barnen till dagis när de hellre vill vara hemma?”
Ellinor fortsätter ”Det bästa vi kan ge våra barn är vår tid, men det är klart, frågan borde ställas om ett par år och då -hur gick det?”
Jag frågar vidare ”hur klarar man ett förhållande när det är trångt, när man ses hela tiden och när man är trött?”
”Ett gemensamt projekt förenar, tror jag, det är ju inte så att vi flyttar in i en friggebod och gör ingenting. Jag tror att man är likadan på båten som hemma”
”Har du aldrig varit rädd på havet?”
”Två gånger har jag varit orolig, första gången vi hade riktigt hårt väder på Nordsjön, vi var på väg hem och jag visste inte hur båten skulle ta det. När jag såg hur bra hon skötte sig slappnade jag av. Den andra gången jag blev rädd var när vi skulle in i hamnen i Brighton. Hamnkaptenen hade lugnat oss på radion, det var inga problem att gå in genom piren. När vi väl var framme fanns ingen återvändo, vågorna var stora och vi kom in genom öppningen som var en vägg om lott med den inre piren. Väl inne trodde vi att vi kunde slappna av, men då kom ett halvt ton vatten rasande ovanifrån, en våg bröt över vågbrytaren som var minst fem meter hög.
Annars känner jag mig trygg. Kommunikationen på kortvågsradion gör att vi aldrig känner oss ensamma”
”Vad saknar du?”
”Det är en svår fråga, det är klart att jag saknar familjen och vännerna eller att bara ta bilen till affären, men det här livet är helt annorlunda…”
”Har du blivit en duktig seglare?”
”Jag tror att långsegling kräver bra strategi. Seglingen nu är så annorlunda mot hemma att vi betraktar oss som nybörjare”
”vad är största utmaningen?”
”slitage”
Där kommer barnen ut till oss och beklagar sig över att de inte har något att göra. De vill tillbaka till Salsa…
Living the dream
Jag tror att de mest missbrukade orden bland långseglare är ”Paradis” och ”Living the Dream”. Faktum är att jag tog upp frågan på vår blogg och fick massor av mail med synpunkter. Min fråga gällde ”Living the Dream” därför att ett par goda vänner från USA hade det som rubrik på sin blogg.
Living
Jag började med att ta fasta på första ordet; ”Living”.
Att leva är nog att vara i nuet, något som långsegling bjuder på, hela tiden. Antingen hatar man situationen därför att generatorn har lagt av för 8e gången och jag kan plocka isär den med förbundna ögon. Eller så älskar man livet när man glider in till Fatu Hiva efter 20 dagars oavbruten segling, och landskapet är helt enkelt oslagbart!
Att leva under en långsegling blir inte ett grått töcken där dagarna flyter ihop. Av det enkla skälet att allt är en utmaning och att det ofta är obekvämt. Långsegling är inget för den som vill leva bekvämt med fjärrkontrollen i högra handen. Det går dessutom inte att byta kanal när vädret inte passar.
Jag tror att många av oss inte ser tapeterna när de hängt där hemma i 4 månader. I värsta fall ser vi inte ens den vi lever med. Tryggheten och bekvämligheten tas för givet.
Den här diskussionen är en utmaning, för många människor på jorden skulle trygghet vara ett privilegium. De skulle kunna offra sin högra arm för trygghet och mat. Trygghet är underbart, trygghet är krävande. Om det inte tar vår högra arm så tar det i alla fall en del av vårt liv. De som är utan skulle vara beredda att offra det, så vårt perspektiv tillhör de priviligierade. De som beklagar sig över att dammsugarpåsen är full, att diskmaskinen måste tömmas eller att det bara fanns femhundralappar i bankomaten.
the
Nästa ord i meningen är ”the”. Det är kanske det jobbigaste ordet, för det syftar på en dröm. Eller drömmen. Så vi måste göra ett val, vilken dröm skall vi leva? På en båt finns säkert lika många drömmar som det finns människor. Det kan vara värt att försöka klargöra vilka drömmar vi har ombord innan vi startar resan, men också att stämma av dem efter hand. I vår familj har vi faktiskt försökt att hålla måndagsmöten med ojämna mellanrum. Även om Andreas ofta gör allt utom at sitta stilla så har det varit en bra milstolpe på vägen. Annars tror jag man får se upp, så inte någon lever någon annans dröm.
Problemet för de flesta av oss är faktiskt att vi är så vana att leva upp till andras förväntningar, att vi inte ens inser att det kan vara det som håller oss tillbaka från att resa iväg. Så att leva drömmen kan syfta på bara det faktum att vi vågat kasta loss från att göra det som andra förväntar sig av oss.
Dream
Så kommer ordet som de flesta ser, ”Dream”. Om jag minns rätt betyder ordet dröm att det är något du kan uppleva i vaket eller sovande tillstånd. Oftast när du sover. En dröm kan också definieras som något du önskar. Drömjobbet, drömsemestern, drömprinsen mm.
Problemet med drömprinsen är att ingen tror att han finns. Om någon påstod att hon hittat drömprinsen skulle jag vara skeptisk. Visserligen kan en ny förälskelse göra oss helt blinda. Eller snarare helt bländade, men vi andra som såg prinsen med nyktra ögon skulle kanske inte hålla med.
Så jag tror att om jag påstod att jag levde drömmen så skulle omgivningen kanske vilja tro det, men egentligen borde alla ifrågasätta det.
Båten är en metafor för frihet, den har alla de elementen som vi förknippar med påståendet. Vi kastar loss, de vita seglen som drivs fram av vinden, den blå oceanen, korallöarna med vit sand och palmer som vajar lite lätt för vinden.
Så där har vi bevisen på att vi lever drömmen. Men friheten är också skrämmande: stormar, pirater, rev, att samsas på en liten båt mm.
Så vi är tillbaka till den ständiga kompromissen, trygghet mot frihet.
Att lämna flocken
Det är få som talar om att trygghet och frihet handlar om samspel med flocken, samhället. Vår arts överlevnad har varit beroende av samverkan. Det nakna djuret utan sabeltänder eller klor har slagit ut alla andra genom att samarbeta i samhällen och grupper. Vår hjärna är helt enkelt programmerad för flocken. Att lämna flocken är nog det som skrämmer de flesta. Lämna sammanhanget, familjen, vännerna. Jag vill nog påstå att det är den största faktorn.
Den obekväma zonen
Att leva drömmen handlar nog om att vara modig och lämna sin komfortabla zon.
När vi lämnar vår komfortabla zon blir det obekvämt. Vi måste TÄNKA, på riktigt. Vi måste LÄRA oss helt nya saker. Vi måste kontrollera, överleva och vi måste anpassa oss till nya omständigheter och relationer.
Människor samverkar, rent instinktivt. Därför kommer den grupp vi lämnar att ersättas av en annan. Plötsligt samarbetar vi mellan olika båtar. Kortvågsradion kopplar ihop oss när vi inte kan se varandra på havet. Satellitmottagaren sänder och tar emot mail utan att vi ser tecken på något liv där ute i den sista vildmarken.
Men det vi upptäcker när vi lever i den obekväma zonen är att vi är medvetna om att vi lever. Nu.
Att frivilligt ge upp sin bekvämlighet
Det verkar som att många människor i den värld vi lever i springer som galna tills de får en hjärtattack. Då, först då, får de en örfil och de ifrågasätter vad de sysslat med.
Någon beskrev det som att springa ett hinderlopp, du skall bara ta ett hinder till, sen så…
En dag snubblar du och när du ligger där i vattengraven under hindret, då frågar du dig, varför springer jag, och vart springer jag?
När vi lämnade Atlanten och seglade iväg från den flock som verkat klara av [1]ARCen som ytterligare en milstolpe i sitt fantastiska liv. Då först började vi träffa seglare som ifrågasatt sitt liv hemma.
Det var då vi märkte att tiden började gå fortare. En vecka var som en timme. En månad som en vecka. Ett år blev en månad. Vi började röra oss långsammare. Vi började prata med andra utan att andas fort.
Det hela blev extra tydligt när vi hade ankrat vid en liten drömö i San Blas. Vi lagade mat, njöt av utsikten och hade bestämt med grannbåten att vi skulle iland och äta picknic på kvällen. Plötsligt dök det upp en långbåt med turister från fastlandet. Båten hade två utombordare på vardera 250 hästkrafter och den gjorde säkert 50 knop. Den tvärstannade på sandstranden och kunaindianerna som var researrangörerna hoppade i land och hjälpte turisterna att komma av båten. Ön bestod av 10 palmer, sand och azurblått vatten. Min första tanke var att det var synd att det skulle bli så här. Men jag behövde inte oroa mig.
Gruppen turister rusade omkring på ön med sina kameror och någon fick se en krabba som blev en attraktion under cirka 20 sekunder. Indianerna tog iland en stor kylbox och en grill. De blåste igång gasolen och snart rök det från de kycklingar som blev anrättade på den högeffektiva lågan. Turisterna tog för sig av öl och dricka ur isboxen och några dristade sig till att sitta ner, någon lade sig ner men bestämde sig för att bara halvligga på armbågarna. Innan vi visste ordet av var ön tom och vi hörde de två utombordarna försvinna mot horisonten. Det hade gått en timme från ankomst till avfärd. För oss var det en sekund.
Hacke hackspett
Det tog en stund innan jag insåg vad som skilde turisterna från oss.
Hastigheten på huvudrörelsen. Hastigheten på huvudrörelsen. Hastigheten på huvudrörelsen…
Vi tittar långsammare, vi har lämnat duracellkaninens hysteriska hamrande på trumman samtidigt som han vrider huvudet åt alla håll för att inte missa något.
Jag kände igen mig, jag skulle reagerat likadant. Om jag köpt en tur till ”Paradisön” skulle jag också anstränga mig för at uppleva så mycket som möjligt.
För två dagar sedan var familjen från Miss My och hälsade på oss. Vi tog en tur till en gård där man betalar inträde, så kan barnen uppleva alla möjliga djur (som de får klappa och mata), de hade också lite olika klätterställningar, gamla traktorer, en gammal brandbil mm.
Vi hade med oss matsäck och de vuxna satt och pratade samtidigt som barnen härjade fritt på området. Vi såg andra besökare komma och gå. De avverkade varje attraktion. De konsumerade varje djur. Så var det klart. De åkte vidare. Vi satt kvar. Det kom nya och de försvann. Det var trafik omkring oss och vi satt bara och pratade, strosade omkring. Vi levde långsamt.
Det passar inte alla, speciellt inte i början. En norrman vi träffade i Figuera da Fos berättade att förra jorden-runt-seglingen tog det honom sex månader att ”droppa axlarna” som han uttryckte det. Det som slår oss är hur mycket tid de som lever utanför Sverige verkar ha. Något som inte mäts i BNP.
Vi lever inte drömmen
Att leva drömmen betyder nog att man lämnar det strukturerade samhället, tar livet och ansvaret i egna händer och därmed får vi också ta konsekvensen av våra handlingar.
Så vi lever inte drömmen, vi lever livet utifrån våra egna villkor. Det betyder också att vi gör det till vad vi själva vill. Vi kan alltså inte klaga på systemet, samhället, föräldrarna eller chefen. Då blir det väldigt klart att ansvaret ligger helt på mig/oss. Och det kan vara väldigt jobbigt. Men en bra träning i att leva. Så ”Living the Dream” är ett påstående som bara kan uttalas av den som inte gör det. Och ve oss om vi klagar någon gång!
Klagar gör i alla fall jag. Min bild av långsegling var att vi skulle få oceaner med tid, att jag skulle kunna skriva en bok, läsa det som inte hunnits med. Men trots vårt långsamma leverne, eller kanske tack vare vår snigelfart så är det ständigt gott om underhålls och reparationsarbeten.
K.I.S.S.
För 30 år sedan seglade man iväg med sin sextant… sina fotogenlampor, och kikaren.
Det som tyngde ner båten då, var alla papperssjökort och vatten man måste ha med sig för att överleva doldrums.
Ja så hade man med sig corned beef på burk, en säck potatis, fiskelina och en hink för att tvätta sig. Samma hink användes också för att uträtta sina behov.
Idag har vi radar, satellittelefon, kylskåp, EPIRB, Watermaker, Vi har massor av data, Ipad, Ipod, Iphone,, PC och WC…
Vattentoa och dusch, tja, det är lite kul att man kallar det för badrum, på mässor.
Ett badrum på en segelbåt är så litet att man måste sätta sig på stolen innan man stänger dörren. På engelska är det lite ärligare, en sjötoalett kallas HEAD, förmodligen för att man inte får in huvudet där…
Sitta måste man alltid, även männen. Andreas, vår femåriga macho vägrade foga sig tills en våg stängde toalettstolen som en björn sax.
Vad har vi mer på en båt idag?
Plotter, Navtex, Autopilot, Hydrauliska vinschar, fläktar, dieselvärmare, varmvattenberedare, elektriskt ankarspel, elektriska länspumpar, så är det AIS, VHF, WIFI, SBB, GPS och SMS… och en trådlös trimmer för mitt hår. Inte på huvudet, nej det mesta kommer ur öronen.
Om man petar undan håret i just öronen och lyssnar till det övergripande problemet så är det ELEKTRICITET.
Det finns aldrig nog på en båt.
Många skaffar solceller och vindkraftverk, men det räcker inte, så då återstår ett kraftverk. En del kör sin huvudmotor andra har en separat diesel eller bensinmotor med en generator, några få använder bränsleceller.
Och nu börjar de nya utmaningarna till sjöss.
Det är inte att navigera eller ta reda på vädret. Inte ens mitt på en ocean behöver man vara utan kommunikation…
Autopiloten styr och plottern lägger ut kursen så var är skepparen?
I det som kallas maskinrummet och lagar grejer så att det finns tillräckligt med ström till all teknik!
Maskinrummet är en lika stor överdrift som badrummet.
När man skall in till motorn måste man åla sig mellan dieselslangar, styrkablar och insprutningsrör. Väl inne sitter man med en fot under propelleraxeln, en bakom vattenpumparna, vänster arm kommer fram via luftfiltret och höger håller i fem verktyg. Pannlampan sitter på sniskan och brukar slockna ungefär samtidigt som jag tappar den viktiga muttern med brickan i kölsvinet. Den hungrigaste grisen ombord.
Kylningen av alla maskiner verkar vara den största utmaningen, låt oss vara ärliga och kalla den impellern. Impellern uppfanns troligen av samma ingenjör som kom på freon, atombomben och DDT.
När impellern går sönder skickas gummit in i kylsystemet och stoppar alla flöden och då måste alltihopa backspolas.
Det finns en term bland långseglare KISS, Keep It Simple Stupid.
Det är klart att när man öppnar en lucka i båten och möts av en spagetti som består av nätverkskablar, elsladdar, vattenrör, hydraulslangar, slangklämmor, avloppsrör, kopplingsboxar, förgreningar och ventiler så undrar man om vi inte gått för långt.
Allt borde vara trådlöst.
En båt är som ett verktyg. När det fungerar gör det halva jobbet, när det går sönder blir man vansinnig.
Why Fai?
Idag är långfärdsseglaren nästan lika uppkopplad som alla andra. Även om jakten på wifi kan bli absurd. En gång gick vi in till en stor atoll i Franska Polynesien. Alla båtar låg för ankare som en klump utanför ett hotell. Vi undrade nästan om det var farligt att ligga någon annan stans. Men det visade sig att alla kunde få in hotellets wifi just DÄR!
På ön Bonair hittade vi seglare utspridda likt uteliggare på trottoarerna, hukandes över sina datorer, snyltandes på de stängda caféernas wifinät.
Men all tillgänglig information kan man Googla hur man löser upp impellrar med saltsyra eller få in femton olika väderprognoser. Eftersom prognoser räknas ut på olika sätt kan man bli sittande med helt olika bilder av hur en översegling skall bli.
Då kan det sluta med att man bara blir sittande över sin dator när alla andra försvinner bortom horisonten.
Analysis Paralysis…
Fakta om Salsa af Stavsnäs och resrutten tills januari 2014
Salsa är en Hallberg Rassy 45 från 1989. Hon köptes i Falmouth februari 2011, där utrustades hon med en watermaker, vindroder och all löpande rigg byttes ut. Hon seglades sedan hem till Sverige sommaren 2011.
Väl hemma utrustades hon med en ny segelgarderob, nya stag, solceller och ett vindkraftverk (Solarstik). Motorn och generatorn fick en ordentlig grundservice. Teakdäcket nåtades om där det behövdes. I juni 2012 kom familjen iväg på sin långsegling och tillbaka i Falmouth fick Salsa ny navigationsutrustning och radar. I slutet av augusti seglades Salsa ner till Frankrike och Biscaya korsades i början på september. Sedan följde vi spanska kusten ner till Portugal och fick huka för Nadine, den tropiska stormen som härjade runt i Atlanten under en lång tid. Porto Santo och Madeira blev nästa mål innan vi seglade ner till Kanarieöarna. I Las Palmas förbereddes Salsa inför ARCen och den första Atlantseglingen. Julen 2012 firades i Santa Lucia. Sedan följde vi de karibiska öarna söderut till Grenada. Nästa överfart ledde till Bonair, därifrån seglade vi den ökända sträckan till Santa Marta utan problem. Från Santa Marta fick vi det hitintills jobbigaste ”benet”. Inga missöden och San Blas i Panama blev nästa anhalt.
Vi gick igenom Panama kanalen i juni 2013 därefter blev det Galapagos, där vi stannade i nästan en månad. Det längsta benet på hela seglatsen var Galapagos till Marquesas, i Franska Polynesien. Sedan blev det Tuamutos-Tahiti och Society Islands.
Från Franska Polynesien bar färden av till Cooks, närmare bestämt Rarotonga.
Från Cooks seglade vi till världens minsta land, Niue. Från Niue till Tongas näst nordligaste ögrupp Vava’u. Sedan började vi segla söderut, via Hapa’i och Tongatapu. Den senaste sträckan över ett större hav ledde till Nya Zealands norra ö och nu ligger vi i Whitianga under orkansäsongen. Mer detaljer på bloggen http://blog.mailasail.com/salsa
Bara om det får plats
Några goda råd till andra familjer som skall iväg
Kortvågsradio är fortfarande överlägset, av två skäl, man kan nätverka och därmed ökar säkerheten. Vi har både satellit och SSB, absolut bäst.
ARCen var en fantastisk start på vår första översegling, utbildningen och supporten från olika leverantörer oslagbar (tänk att få en guru från Raymarine som går igenom din elektronik utan extra kostnad!). Men ARC en är inte nödvändig för att komma iväg.
En del barnfamiljer hade tid att börja nätverka innan avsegling, de skapade en grupp på Facebook.
Utrusta er med alla verktyg på Kjell&Co, Biltema mm. Motsvarigheten till butiker är svår att hitta, redan när man kommer ut i Europa. Dela upp verktygen i olika väskor: El/Elektronik Rörmockeri Maskin.
Skaffa bra leksaker såsom Playmobil och LEGO i England eller Tyskland, bättre priser.
Strukturera reservdelar i IKEAs skolådor av tyg, de ställs på högkant och märks ut (de har nätlock så man kan också se) IKEA väskor är ovärderliga till ALLT, beachen, tvätten, verktygen…
Undvik väskor och ryggsäckar med blixtlås, de kommer att ”frysa” ihop. Se till att barnen har egna ryggsäckar. Räkna med långa utflykter till fots. Barnen blir duktiga, men ta med ordentligt med vatten och pannkakor…
Vacuumpacka reservdelar och verktyg som kommer at bli liggande länge, MEN dra på gamla strumpor etc för att mjuka upp skarpa kanter, annars kommer inte plasten att hålla.
”Spanish for cruisers”, en lifesaver för den som inte kan spanska, den har varit med på många utflykter och jakter på t ex ”Var kan jag mantla den här dieselslangen?”. Eller ”Var finns det en lekplats?”
Checklistor och inventarielistor. Tro mig, man glömmer var grejerna finns.
Logga alla serviceintervaller- på ALLT
Logga filterbyten, skriv också på filtret när det byttes. Tiden går fort, plötsligt har det gått ett år…
Låt barnen vara med på säkerhetsgenomgångar. När ni får gäster låt dem berätta vad som gäller ombord vid olika larm. De blir inte rädda av genomgångarna, de känner sig delaktiga.
Skaffa en bra jolle i Hyperlon, och gärna en motor på 4-5 hästar, 2 taktare om du kan få tag på det.
Extra farkoster gör det lättare att släppa iväg barnen på egna äventyr. Då kan man komma ut till dem. Vi har en Feathercraft kajak ombord. Plockas ihop i en ryggsäck vid överfarter.
Ta med en billig Induktionsplatta (se till att kastruller och pannor är magnetiska), den kan användas i alla marinor med el. Den har också räddat oss en gång när gasen tog slut.
Datorer är ett sorgligt kapitel, vi har inte träffat någon båt utan problem.
Vi har klarat oss hitintills, men vi köpte en begagnad Toughbook och vi har MACBook Pro. Vår Ipad och Iphones har Lifeproofs fodral. Ipaden används till långt mer än jag kunde föreställa mig.
En båt fick navigera i Tuamutos (den mest ökända platsen när det gäller korallrev) med bara Ipad då deras plotter lagt ner. Inga problem.
Läsplattor är fantastiska, man kan ladda ner böcker från biblioteket hemma. Se till att ordna det innan ni åker. En sjuåring kan läsa en bok på tre dagar när de kommer igång.
Varning för billiga läsplattor, vi hade en som var så oanvändarvänlig att den bara skapade frustration. Man kan också ladda ner ett program som heter Calibre för att översätta bokformat mellan olika plattor.
Räkna med att andra båtar har mycket e-böcker att byta med.
Bästa boken ombord? Villervalle i Söderhavet, den har vi läst 3 gånger.
[1] ARC betyder Atlantic Rally for Cruisers och ordnas varje år mellan Las Palmas och Santa Lucia