27:27.466S 153:11.384E                                                                                                                                                                                                                     

Auckland är en mycket båtintensiv stad och påstår sig vara den stad i världen, som har det största antalet nöjesbåtar per capita. Oavsett det kan vi bara konstatera att marinorna här i staden hyser massor av båtar, både motor- och segelbåtar. Westhaven Marina t ex har plats för 1950 båtar och är därmed en av de största småbåtshamnarna på södra jordklotet. Det speglar kanske något av åtminstone Aucklandbornas passion för segling. När vi tittade på finalen av Louis Vittons Cup kunde vi också konstatera att det var åtskilliga andra som med eller utan grill (här är inte lika välorganiserat som i Australien med offentliga grillar på alla beacher) och andra picknicktillbehör drog man ur huse för att njuta av seglingarna, på vattnet eller i land. Alla barn var inte lika intresserade och sysselsatte sig på annat sätt, t ex åka några kana i gräsbacken bredvid oss på en pappkartong!

Vi lämnade Auckland ett par dagar och körde norrut. Första stopp var märkligt nog Whangarei, en av de populäraste hamnarna på Nya Zeeland för jordenruntseglare som söker orkansäkra hamnar under södra jordklotets sommarmånader, då orkaner kan härja i Söderhavet.( I år drabbades Söderhavet av 3 orkaner ungefär samtidigt under mars månad: en över Fiji som var en den värsta orkanen i mannaminne, en andra över Samoa och Tonga och en tredje in över mellersta Queensland (Whitsunday Islands evakuerades)). I Whangarei, som ligger en bit upp i Hatea River låg bl a de svenska båtarna Hokus Pokus och Louvisa. Förutom marinor har Whangarei ett enormt solur som står utanför entrén till Clapham Clock Museum. Clapham tillverkade och samlade på klockor och samlingen är enorm. De flesta klockorna slår och för att inte (o)ljudet ska bli för öronbedövande när klockorna slår har man ställt klockorna på olika tider. Fiffigt, men trots det lyckades Skalmans matklocka  ringa när ingen annan klocka ringde! Som tur var fanns en mycket trevlig restaurang belägen längs floden alldeles bredvid! Nästa stopp blev Bay of Island ett mycket vackert och populärt seglingsområde med åtskilliga öar. I närheten av Russel, idag en idyllisk stad hittade vi Ida och Ian, Ischa. De håller som bäst på att iordningställa sin tomt för att kunna bygga ett hus där. Tomten köpte de för flera år sedan då de besökte platsen och blev förälskade i området. Huruvida ostronfarmen som ligger  i viken nedanför tomten bidrog till köpet förtäljer inte historien. Vi tillbringade en mycket trevlig och god kväll ombord på Ischa. Ian är en mycket god kock, har drivit krog i Brisbane, så att vi åt ”kungligt” kan ni kanske ana. Vi hade inte träffats sedan vi lämnade Fiji, där de blev kvar till dess att det var dags att segla till NZ, medan vi drog västerut. Russell var som många andra platser på NZ tidigare en valfångststation. Under den tiden blev den en laglöst stad och kallades för ”Stilla Havets helveteshåla” trots att missionärerna var tidigt även här. Som minne av missionärernas tid finns Pompallier Mission, som byggdes under 1841-1842. Där placerades missionsstationen Gaveaux sin tryckpress. Denna byggnad anses vara landets äldsta industribyggnad(!) och där står än i dag originaltryckpressen. Kyrkan i Russel anses vara landets äldsta bevarade kyrka och den byggdes 1836. En av bidragsgivarna till kyrkan var Charles Darwin, som besökte NZ 1835!

Mitt emot Russel på andra sidan viken ligger Paihia och Waitangi. Paihia grundades 1823, som missionsstation. Fast idag är det nog mer djuphavsfisket eller andra världsliga attraktioner som lockar alla turisterna dit. Waitangi satte sitt namn på kartan den 6 februari 1840 då Waitangifördraget undertecknades av England och maoriska stamhövdingar framför huset som då tillhörde den brittiske representanten James Brusby. Residenset döptes efter detta om till Treaty House och blev 1932 ett nationalminnesmärke. Huset och dess ägor är idag en samlingspunkt för maorier och regeringschefer på Waitangi Day den 6 februari varje år. Vi besökte Treaty House. Det som vi tyckte var intressant var kanske inte huset i sig utan snarare dess historia. Det framgick att dess första innevånare, James Brusby var än hängiven bonde och odlade grönsaker mm för att försörja familjen. Han lär också vara den första som introducerade vin på NZ, då han planterade de första vinstockarna och gjorde vin på dess druvor. Livet var på inget sätt enkelt för honom eller familjen under dessa år. Under 1835 var en av besökarna  på Treaty House Charles Darwin. På Treaty House ägor har man i modern tid byggt upp ett Maoriskt möteshus och ett antal maoriska kanoter, bla en krigskanot som är 35 m och har huggits ut ur tre kauriträd och kan rymma upp till 120 krigare. Utsikten från Treaty House över Bay of Islands and Russell i synnerhet är bedövande!

Sedan gick färden vidare via den gamla missionsstationen i Kerikeri (man skulle kunna säga att NZ historia är valfångarnas och missionärernas historia vad gäller vit man). Missionsstationen var den andra europeiska som anlades på NZ år 1819. Idag ligger missionsområdet en bit utanför själva staden Kerikeri. Cape Reinga blev den naturliga vändpunkten norröver. Här möts två hav, Tasmanska och Stilla Havet. Udden är dock inte den nordligaste på NZ utan det är North Cape, som ligger lite öster om Cape Reinga. Vi tillbringade natten i Kaitaia. Vi bodde på ett motell, som serverade en helt fantastisk god lammskank, brässerad i köttbuljong och rödvin!

Från Kaitaia gick färden söderut via regnskog och som vanligt stora betesmarker för nötkreatur och får på mer eller mindre krokiga vägar. Vi var för tidiga för färjan över Hokianga Harbour så vi åkte tillbaka någon km till ett café i Kohukohu. Där satt vi på en balkong ut över havsviken och njöt av riktigt gott kaffe och en otroligt god hemmagjord körsbärspaj med glass! Färjan tog oss över Hokianga Harbour till Rawene . Vi passerade så småningom Omapere vid Hakianga Harbours mynning och vad vi kunde se fanns ingen väg ut eller in i den djupa havsviken. Bränningar över hela inloppet så långt ögat kunde se. På andra sidan av viken låg enormt höga sanddyner. Vi fortsatte söderöver via Waipoua Forest. Här växer de magnifika kauriträden och vi parkerade bilen för att beskåda NZ största kauriträd, Tane Mahuta. Det anses enligt experter vara ca 1500 år gammalt. Det är 51 m högt och har en omkrets på 14 m. Det fanns flera nästan lika höga kauriträd i närheten men de anses bara vara ca 1000 år gamla. Vi lyssnade till en guide som berättade att de frön som faller från Tane Mahuta och gror är efter 7 år ca 1 dm höga. Då är man där och gräver upp dem för att plantera dem på annan plats. Man tror inte att plantorna skulle överleva i skuggan av detta stora träd som både slukar näring, vatten och sol/ljus för de som växer på marken. På vår väg tillbaka till Auckland passerade vi sedan bl a Dargaville, kumarahuvdstaden på NZ. Kumara är en variant av sötpotatis och härstammar liksom vår potatis från Syd Amerika.

Väl i Auckland hann vi med en resa västerut. Vi hade förmånen att ha Sanna med som guide. Vi började med Arataki Visitors Centrum som berättar om den omgivande regnskogen, Auckland Centennial Memorial Park, hur man förvärvat marken, planterat träden och utvecklat området med vandringsleder etc. Därefter stod Piha på tur, en av många svartsandade stränder längs Tasmanska Sjön. En strand som inte bara är populär bland surfare för dess kraftiga surfvågor utan har även blivit en statusstrand. De gamla fallfärdiga sommarhusen, Baches, har fått ge vika för dyra arkitektritade hus. När vi besökte stranden såg vi inte en enda badare eller surfare. Vädret och vindarna var väl heller inte lockande. Vi tog också en avstickare till Karekare, strax söder om Piha. Där finns ett vattenfall samt en otroligt lång svart sandstrand, som vi stärkte våra benmuskler på. På denna strand spelades bl a filmen Pianot in. Vidare på dagens utflyktsprogram stod Kumeu, ett frukt- och vinodlingsdistrikt. Vi besökte Kumeu River Wines, där vi smakade på en mycket god Sauvignon Blanc och Pinot Noir. Skalmans klocka hade naturligtvis börjat ringa så vi letade matställen för det var långt efter lunchtid och många ställen hade redan stängt. Så småningom hittade vi ett lustigt nog ett bryggeri, som förutom god öl även serverade mycket goda tapas rätter till allas glädje. Tillbaka i Auckland hade även Mats hittat hem från arbetet på Wallenius och vi fick en skön avslutning på en härlig dag.

Soluret utanför Clapham Clock Museum, Whangarei och Bertil tittar på båtar längs bryggan

Ida och Ian ombord på Ischa                                         Ian fixar maten

Pompallier Missions hus för sin tryckpress, 1841-42     Christ Church, 1836, Russell

Maorisk krigskanot, Waitiangi                                       Maoriska möteshuset, Waitangi

Bertil med Bay of Islands som bakgrund                      Vacker prydnad längs vägarna                

Stone Store, 1835, Kerikeri Mission Station                 Cape Reinga där Tasmanska Sjön och Stilla Havet möts

Café och galleri i Rawene                                              Bara bränningar längs inloppet till Hokianga Harbour

Plötsligt kan man ha ett gäng ungtjurar framför bilen   Gräset utanför stängslet är lycka att komma åt!

Äldsta kauriträdet, NZ, 1500 år               Även får gillar att byta ullfärg!?