08:54.981S 140:05.932W                               

I viken på Oa Pou träffade vi på en svenskflaggad båt! Den första sedan Panama. Ägarna är en svenska, Therese och hennes pojkvän Helge, norrman. Båten har de köpt på St Martin och att den var svenskregistrerad (de bor i Norge) var av praktiska själ, det var enklast! Båtens hemort är således Sollebrunn, en liten ort vid en insjö i Västergötland!  Therese hade klämt fingret och hade besökt sjukstugan/läkaren i Hakahau. Det visade sig att all sjukvård är gratis här precis som i Europa, åtminstone för oss EU-medlemmar.  I byn fanns bl a två familjepensioner, som vi besökte och åt middag på. På den ena var vi de enda matgästerna och när vi hade beställt så ringde sonen efter mamma. Och en mycket elegant kvinna kom och lagade mycket god lokal fisk åt oss. Samma kvinna såg vi dagen efter som försångare i den traditionella dansuppvisning som byn hade för framför allt turisterna på det gästande fartyget i hamnen. Att rekrytera unga människor till de traditionella danserna verkade vara svårt trots att man redan i skolan måste lära sig dessa danser. Andra kvällen åt vi på den andra pensionen, som drivs av en fransman och hans polynesiska hustru. De klagade på att det var för få turister på ön. För att få det hela att gå runt var de mångsysslare, körde guidade turer på ön, körde taxi, tvättade kläder åt bl a en del seglare. Hustrun var frisör och hade en salong i huset. Kock här var en fransyska som var gift med mannen på gendarmeriet. Vi åt ett antal olika tonfiskrätter, marinerade och stekta, samt friterad wohaoo. Efter detta serverades fransk chokladkaka med färsk frukt. Allt var jättegott! När vi åt satt kock och familj med, samt  gästerna på pensionen bl a ett mycket trevligt franskt par som sedan 20 år bodde i Papeete. De var på Oa Pou för att montera ett första vindkraftverk för utvärdering i denna del av Polynesien. Lamporna i hamnen drivs med solceller, men vi såg inte några solceller för övrigt, däremot stora dieselaggregat. På samtliga öar finns gott om vatten och kranar finns lätt åtkomligt både nere vid stranden (inte alltid dricksvatten) och i byarna. Så för seglare utan watermaker har det inte varit några problem att få tag på dricksvatten och gratis är det också! Öarna är höga, dryga 1000 m och regn faller nu nästan dagligen. Det finns mataffärer på ön men prisnivån är som i Norge, t ex 50 kr för 12 ägg. Lokalbefolkningen köper så lite de kan i affären, resten av vad de behöver får de tag på via byteshandel! Varje morgon och kväll tog sig  en fransman fram och tillbaka över viken liggande med bålen på en bräda och paddlande med armarna. 1998 kom han till Nuku Hiva för att undervisa i engelska. Två år senare körde en berusad bilförare på honom och sedan dess försöker han att få tillbaka så mycket rörlighet som möjligt i kroppen. I åtta år har han simmat i viken trots alla hajar som bevisligen finns där. Dagen innan vi kom dit hade han hört hur det rasslade till i en av båtarnas ankarkättingar och tittade åt det hållet. Då har han en hoppande haj strax bakom huvudet som jagade en fisk! Då blev jag rädd, berättade han. Men han fortsätter att simma. Fredag morgon var jag och blev klippt på den pension vi tidigare ätit på. Det kostade lika mycket som i Sverige! Därefter seglade vi norrut över sundet till huvudön Nuku Hiva och Baie de Taiohae (dagens position). Det blåste 25 knops halvvind så det gick på dryga tre timmar att avverka de dryga 25 sjömilen. Viken ligger i nord-sydlig riktning, så dyningarna drabbas oss här. mikado hade redan kommit hit och de bjöd på en mycket trevlig överraskning! Vi återfick ankaret som vi tvingades lämna i viken på Hiva Oa! De hade ju varit tillbaka på Hiva Oa för att få alla papper de behöver för att segla runt i Franska Polynesien. Via sin agent hade de fått tag på en lokal dykare, som de anlitade för att ta upp vårt ankare (arvode en flaska rom). Tack vare att Bertil lämnat ankaret med en tamp med en fender i lyckades dykaren hitta ankaret. Det satt fast i en kabel, vilket förklarar varför vi inte fick loss det. Redan fredag natt höll vi på att förlora ankaret i fören. Vi har en boj som är fastsatt i ankaret och markerar för oss och alla andra var vårt ankare ligger. Jättefiffigt tycker vi och andra, men det visade sig att det kan vara ödesdigert. Under natten mellan fredag och lördag har någon via bojen tagit upp vårt ankare, antagligen för att stjäla det. Lyckligtvis är ankaret inte fastsatt i kättingen via ett vanligt schackel  vilket gjorde att tjuven eller tjuvarna inte fick loss det. De tog ankarbojen och släppte ner vårt ankare på annan plats än vi lagt det på, varför vi kom mycket nära en amerikansk båt. På morgonen noterade vi att vi inte hade någon ankarboj och att vi låg på annan plats än gårdagen. När vi sedan fick höra att La Graciosa, en katamaran modell större, hade haft besök av tjuvar mellan kl 23.00 -24.00 fredag kväll förstod vi sammanhanget bättre. La Graciosas ägare plus gäster satt i sittbrunnen medan någon/några tog sig in via ett fönster på långsidan och stal lab top mm. Obehagligt tycker vi alla. Vi har alla haft intrycket av att det är tryggt här i Marquesas övärld. Dessvärre visar det sig att liknande inbrott ägt rum här i viken även förra veckan. Idag söndag var vi tidigt uppe. Redan kl 08.00 satt vi på plats i byns kyrka. Om vi har blivit religiösa? Inte alls. Ian har läst att man bör besöka en gudstjänst bara för att få tillfälle att höra deras sånger! Och det var verkligen värt det! Vilken sång, till och med flerstämmigt, vi fick njuta av! Och vilka röster flertalet hade! Kyrkan var full av finklädda kvinnor, män och barn.