17:40.882S 177:23.207E                               

Efter en dryg vecka ute bland de mindre öarna är vi sedan i söndags kväll åter i Vuda Point Marina. Öarna var fantastiskt vackra med vatten runt omkring

som skiftade från ljusgrönt till kornblått/marin. På Malolo Lailai där vi låg i Musket Cove Marina fanns bl a banan-, ananas-, papaya och kokosnöts-

odlingar. Hela ön var mycket välvårdad och det var lätt att promenera över och runt hela ön. Normalt träffar man alltid på regnskog på öarna och då bör

man ha en machetes med sig för att komma fram varför det oftast blir korta eller inga promenader alls. Här kunde man också gå i sanden runt halva ön. Vi

gick ofta barfota för det var gott om sand. Sand som kröp ombord på båtarna vare sig man ville det eller ej. Det var många aktiviteter under regattan för att

få båtfolket att röra på sig. Bertil och jag var med i golfturneringen på niohålsbanan. Vi spelade bästboll. Jättetrevligt och snabbt sätt att ta sig runt banan. Vi

gjorde alla i laget vår bästa ronda någonsin, ett över banans par, vilket vi naturligtvis trodde att vi skulle vinna på. Men icke sa Nicke, ett annat lag gick

runt på banans par. Vårt lag bestod av Bruce, en kiwi (nya zeeländarna kallas så) som spelat mycket golf, Andy, ensamseglaren från Berlin, Bertil och jag.

Bertil gjorde en mycket stark ronda med många raka och långa drivar och säkra puttar. Han kom närmast hål på kortaste hålet, vilket han också fick pris

för. Över huvudtaget rörde vi mycket på oss under denna vecka, vilket kändes skönt i både kropp och själ. Vi var även ute och snorklade vid Sandy Bank,

sandbanken som blir ö vid lågvatten. Vi fick en ordentlig simtur innan vi slutligen hittade korallerna, som trots molnigt väder var vackert lysande i de flesta

av regnbågens färger. Runt korallerna vimlade det av fiskar, många som vi inte sett tidigare. Vattnets temperatur var runt 26 grader, klart varmare än på

Tonga. En av dagarna var det seglingstävling runt hela ögruppen, Malolo Islands. Blues var inte med. Vi vårdade våra kroppar med massage. Bland det

bästa i den vägen som vi upplevt. Hårt men skönt avslappnad efteråt! Andy, ensamseglaren med sin 34-fots Calysta, hade som omväxling besättning

ombord, Paul och Tony, White Hawk, samt Nick från mikado. Vinden var gynnsam för det lättare formatets båtar och roligt nog kom Calysta tvåa! En av

kvällarna var det prinsesstävling. En aktivitet för unga damer kan man tro. Men så var det inte. Förutom några flickor och kvinnor var de flesta deltagarna

män, som lagt ner mer eller mindre möda för att se ut och röra sig som en kvinna. Otroligt så många män, som ”längtar” efter att var kvinna!!!??? Deltagarna

fick gå en ronda på catwalken. Promenaden  längs catwalken var mycket varierande, blygt springande eller utstuderat flanerande. Underbart roligt! Efteråt

var det allmän dans till huvudsakligen västerländsk musik. Bertil var en av de flitigare männen på dansgolvet till damernas förtjusning.  Torsdag kväll var

det avskedsmiddag med priser, helstekt gris och dansuppvisning av personalen. Den kvinnliga Fijidansen var mycket lugn, jämfört med de ivrigt vickande

höfterna i den polynesiska. Ute på Musket Cove träffade vi på Niclas, bördig från Norrköping, kallad the swede. En äventyrare, som varit med om mycket

och som nu är på Fiji för att se till några nya zeeländska båtar medan ägarna inte är där. Båtarna seglar han sedan tillbaka till Nya Zeeland åt ägarna. Han

gjorde ett bejublat framträdande under prinsessornas kväll, som servitris. Natten mellan lördag och söndag vräkte regnet ner. En av båtägarna tog vara på

tillfället och lyckades få ihop 250 liter och fyllde på så sätt sina vattentankar.

När vi gick tillbaka till Vuda Point fick vi tillfälle att testa den nykalibrerade autopiloten. Och den fungerar! Härligt! Återstår att få den nya värmeväxlaren

till generatorn på plats. Leverantören menar att vi ska få den under onsdagen, i morgon, men man vet aldrig. När den är på plats är båten redo för nästa

passage. Till Port-Vila huvudstaden inom Vanuatus övärld. När vädret är gynnsamt styr vi dit. En seglats på omkring 500 sjömil, ca 4 dygn. Senast 29/9

bör vi vara där, för då ska Birgitta och Lasse Engström mönstra på Blues.

Tänk er att denna skylt stod vid flygplatsen på Tahiti………………………………………………   I terminalen bakom skylten satt ”piloterna?” och drack kava under söndagens regn

Niclas, the swede, var en av aspiranterna på prinsesstiteln. Blev tvåa.                             Peter, Orono 1, svartklädd dam med vita vingar och öl i handväskan blev trea.

The winning team (Bruce, Nya Zeeland, Andy, Tyskland, Bertil och jag),                         Bertil fick pris (50 min massage)för närmast hål på kortaste hålet.

 trodde vi. Blev tvåa med ett slag mer än banans par.

     Personalen bjöd på Fijiansk dans.                                                                                                   Det var mer liv i männens dans

 än i damernas. Här var det inget vickande på höfterna som i Polynesien.                     Bertil, Reidunn och Finn vänder ryggen mot en strålande utsikt över Malolo Lailai