09:48.186S 139:01.898W                               

Vi är nu i paradiset, enligt många turister, konstnärer etc som gästat Polynesien. Dock skiner inte solen hela tiden. Det är regnperiod nu vilket vi erfarit ordenligt. Första natten i Virgin Bay och halva fredagen (15 maj) regnade det ordentligt. Vi tog oss en tur in till byn som ligger väl skyddad längst in i viken. Inga krogar, en affär med färska bagetter och en hel del konserver , paraplyer samt gul lök från Nya Zeeland, ett post kontor utan internet (det skulle finnas i den andra byn som ligger på sydvästra delen av ön), en sköterskemottagning för akutvård, provtagning etc, en kyrka, en fotbollsplan (där barn spelade fotboll med några vuxna varje eftermiddag vi låg i viken) med byns bästa läge längst in i viken, samt enplansvillor längs vägar av betong. Villornas trädgårdar var välansade och allt såg prydligt ut, trots att grisar och höns fanns i flertalet av trädgårdarna. Kopra är fortfarande basen i övärldens ekonomi. Olle hittade några grävmaskiner. Fredag morgon kom flera båtar in bla mikado och Ohana. Lördag morgon kl 08.00 tog vi en två timmars promenad tillsammans med Jenny och barnen i regnskogen, tur och retur till ett 60 m högt vattenfall. Vi tog fel väg först men en vänlig ung man som vi mötte följde med oss och visade vägen så att vi kom rätt. Stigen gick genom buskage av mörkröd hibiskus,  bambudungar, under mangoträd, brödfruktsträd etc. Sista biten bar det brant uppför och benmusklerna fick arbeta. Tillbaka i båten kastade vi loss och seglade norrut väl till freds med att kroppen hade fått arbeta som omväxling. Strax innan solnedgången ankrade vi så här i viken vid Atuona på Hiva Oa. Det är ingen kul ankarplats. Man måste ligga med ankare både i fören och i aktern för vinden kommer från ett håll och dyningarna från havet från motsatta hållet. Gissa om det gungar och slänger! Ont om plats är det också då utrymme för två ankarlinor måste finnas för varje båt. Olle skulle flyga från Hiva Oa till Tahiti söndag morgon så när vi väl ankrat klart åkte Olle och Bertil i land för att skaffa taxi till söndag morgon, vilket var lättare att ordna än vi trott. Så söndag morgon,  efter 6 veckor ombord,  mönstrade Olle av för att återvända till civilisationen. Taxichauffören plockade upp oss sedan han skjutsat Olle till flygplatsen och guidade oss runt på ön. Vi var på kyrkogården och konstaterade att den belgiske sångaren Brel och den franske konstnären Paul Gauguin ligger  begravna där. Från kyrkogården är det en underbar utsikt över byn Atuona och havet. Vi var och tittade på en gammal religiös ceremoniplats där Tiki tillbads. Där träffade vi ett franskt par som vår taxichaufför kände. Det visade sig att han är en mångsysslare, förutom att köra taxi, guida, och fiska driver han en pension där det franska paret bodde. När det var dags för lunch åkte vi hem till vår guides hus. Hans granne, en levnadsglad sexbarnsmor, lagar gärna mat på beställning. Till lunch fick vi sällskap med två San Fransiscobor som  seglat hit på 22 dagar. Hur de hade hittat detta privata matställe? Den kvinna som tvättade deras kläder visade sig vara vår taxichaufförs hustru och makarna hjälper sin granne att få matgäster. Vi åt en helt sagolik lunch där färsk kokosmjölk ingick i de flesta rätterna som bl a bestod av  marinerad, kokt och stekt fisk, brödfrukt, bananer. Till kaffet fick vi kokosglass och stekta små söta bananer! Kokosmjölk på konserv smakar inte lika gott som färsk! Efter en sådan lunch behövde vi inte mycket mer mat den dagen. Väl tillbaka i båten kom mikado in i viken. Via radion hade vi informerat om att dubbla ankare skulle användas och Bertil var ute i vår dinge för att hjälpa till med akterankaret. Då händer det som är alla seglares fasa. De står plötsligt på grund och de stora dyningarna pressar ner båten otäckt längs bredsidan. Bertil är ju redan i dingen och snabbt framme för att hjälpa till. Sedan dröjde det inte länge förrän flertalet motorförsedda dingar var på plats med en eller två män ombord! Jenny och Nick hade fullt upp med att få ut långa tampar till alla hjälpande händer och Ian fick snabbt ut ett fall till en dinge. Båten vändes fort upp mot dyningarna, men stod på ordentligt. Genom att dra ner båten med fallet, dra i alla tampar framåt och full rulle på motorn lyckades man så småningom få loss mikado. Vilket teamwork! Härligt att se.  Inget annat än kölen som skadats, tur nog. Under söndagen konstaterade vi att lördagens promenad gett oss ordentlig träningsvärk i benen, trots att vi tyckte att vi stretchat ordentligt! Under måndagen klarerade vi in och som europé var det mycket snabbt gjort. Förhandsinformation om krångel och att varje besättningsman måste deponera samma summa pengar som en flygbiljett till hemlandet kostar gällde inte oss men väl bl a australiensarna. Deposition av pengar beror på att för många turister blivit kvar i Polynesien utan egna medel att ta sig härifrån! (Bilder kommer när vi träffar på ett bredband).