14:58.091S 147:38.201W                               

Fredagens fiskarfänge blev lyckat. En jättewahoo! De stora fiskarna går på ca 150 m djup. För att få ner reven så djupt fäster de en stor sten nederst på reven under betet och kroken och sedan ska stenen ryckas loss (den är fäst med en speciell knop) när den hamnat på botten. Bertil slänger ut reven och när stenen har kommit ner på rätt djup försöker han rycka loss den. Den släpper inte men han känner ett kraftigt drag i linan. Bertils svaga tummar uppfattas av Fernando som tar reven och drar upp den. Till deras stora förvåning sitter där en 15 kg wahoo!  Det visar sig att reven har fastnat runt en krok som fisken hade i gapet sedan gammalt! Och därifrån lossnar den inte! Egentligen ett helt omöjligt fiskesätt! Fisken rensas så småningom i speedbåten liggande bredvid Blues. Renset kastas i vattnet och sedan dröjde det inte länge förrän den första hajen (svartfenad) cirkulerade runt båten! Wahoon smakar förträffligt både som ”poisson cru” och mer traditionellt tillagad. Marinerad fisk är mycket populärt här. Fredag kväll var vi i skolan och tittade på de äldre eleverna som dansade traditionell polynesisk dans. Härligt att se att man försöker hålla kvar vissa traditioner. Både bland pojkarna och flickorna fanns några som var riktigt skickliga. Det ser så lätt ut att vicka på höfterna, men att praktisera det är inte samma sak! Fernandos hustru Stella hade lagat allt som serverades där. Lördag morgon kom Fernando och Josef ut och gick ombord på Blues tillsammans med besättningarna från mikado och Hilde. Josef hade sin ukulele med sig. Sedan Fernando dykt och vi lyckats få loss kättingen som fastnat på korallerna (det var naturligtvis ingen sandbotten där vi låg utan i stället dessa koraller som ankare och kätting envisas med att ständigt fastna runt) tog Fernando över rodret och vi hade en otroligt dag i lagunen på atollens södra sida. Josef underhöll med musik och Fernando föll ofta in och klappade takten med ett par skedar medan han styrde båten med ena foten. De sjöng båda och ibland blev det melodier som vi alla kunde sjunga med i. Och på aktertoften stod några män och försökte vicka på höfterna!  Längs atollens södra sida ligger flera pärlodlingsställen, en del förfallna och övergivna sedan länge, andra som ser skruttiga ut men där verksamhet pågår. Alla har de paraboler, varav en var fastsatt på en segelbåtsmast. Ett minne från tiden före de elektroniska sjökorten då båtar då och då drevs upp på revet av starka vindar.  Den största pärlodlingen sysselsatte tidigare 130 personer. Så köptes den av en kines och idag arbetar 10 kineser där! Fernando var i land hos en polynesier som överraskande odlade vattenmeloner. Gissa om detta mellanmål uppskattades av oss! Vi besökte en fransman och hans polynesiska hustru och barn, som har byggt tre bungalows och driver pension. Fransmannen berättade att han undervisade själv sin dotter för hans åsikt var att det enda Franska Polynesien har gemensamt med Frankrike är att man talar franska (dåligt) och att man har franska pass! Så var det dags för sen lunch. Då måste först fisken fångas. Blues ankrades upp och därefter satte vi oss alla i Fernandos speedbåt, som vi hade på släp. Snabbt iväg till en större korall.  Josef plus några till hoppade i vattnet med spearguns. Josef knackade på korallen för att få ut ev fiskar från sina gömmor. Och på 10 min hade Josef harpunerat tillräckligt många fiskar (alla olika varav en grouper). Så in till stranden. Eld gjordes upp och på den lades fiskarna som de var (de togs alltså inte ur) för de lades i lågorna. Färdiggrillade togs de ner i vattnet. Skinn och aska rensades bort. Fisken lades på ett palmblad och sedan åt vi med fingrarna. Det smakade himmelskt gott! Vad vi åt till? Färskt palmhjärta! Otroligt mycket godare än de vi köper på konserv! Och till efterrätt delades några kokosnötter och vi åt kopra! Nu vet vi hur vi ska överleva här! Svårast blir  naturligtvis att fånga fisk på 10 min! Tillbaka på vår ankarplats vid hotellet åt vi alla wahoo i Blues. Vilken dag att minnas! Söndag morgon var vi uppe tidigt och tog dingen in till byn. Parkerade utanför Fernandos hus. Där väntade en gosse som förde oss upp till mormonernas kyrka där Fernando tog emot oss. Vi guidades runt. De första timmarna ägnas åt ”education” , där medlemmarna delas in i olika åldersgrupper för att diskutera gemensamma värdegrunder. Ett av de ämnen som diskuterades var vikten av att motionera, äta rätt, arbeta, sova, dricka rätt (de får inte dricka alkoholhaltiga drycker, te, kaffe eller coka cola) och naturligtvis följa kyrkans lagar! Medan studiegrupperna fortsatte tog Fernando med oss till byns alla olika samfund för att visa hur de bedriver sin verksamhet. Han presenterade oss för de ansvariga i varje församling. Endast i den katolska kyrkan pågick ”normal” högmässa, men den vackra sången som vi upplevde på Noka Hiva hörde vi inte. En klart intressant guidad tur! Tillbaka hos mormonerna var det dags för 70 minuter gemensam samling där olika män och kvinnor, ansvariga för olika verksamheter inom kyrkan höll ett anförande på ca 10 min var med avbrott för fyra psalmer. Medlemmar som kunde engelska tilldelades uppgiften att översätta för oss så vi att vi skulle förstå vad de pratade om. I alla kyrkorna var både män och kvinnor finklädda och många av kvinnorna hade fantastiska pärl- och korallsmycken på sig!  Byn på Manihi har ingen bofast polis, utan det kommer en från Tahiti varannan vecka för att klara ut aktuella spörsmål. Polisen brukar även försöka sniffa upp de cannabisodlare, som  finns på atollen. Söndag eftermiddag var det dags för oss att dra vidare. Fernando kom ut i sin kyrkoklädsel, ljusa långbyxor, vit skjorta och slips med en slipsnål i form av stjärnbaneret, för att vinka av oss. Georgina förärades en hembakat tårta för hon blev tonåring i söndags och vi andra fick snäckhalsband som Stella gjort. Blues och Hilde fick upp sina ankare utan hjälp, men mikado fick hjälp av Fernando som lånade ett cyklop och hoppade i iförd sin kyrkostass. Glatt sjungande guidade han sedan Ian och kättingen så att de kom loss. Vilken man! Och vilken inblick i livet på atollen han gav oss. En vän för livet! Vädret har varit mycket regnigt den senaste veckan. Ett störtregn på 15 min halvfyllde dingen! Det är svårt att få ordentligt torrt i båten på grund av den höga luftfuktigheten. Tunga skyar täckte den sena eftermiddagshimlen då vi lämnade Manihi. Vi slapp dock regn och natten bjöd även på stjärnhimmel och halvmåne. Vi gick för motor nästan hela vägen (90 sjömil) till atollen Rangiroa. Vinden var svag, men orsaken till att vi inte kunde segla var att den varierade 360 grader hela tiden. Rangiroa, som vi nådde måndag morgon,  är huvudatoll i den Tuamotuska övärlden. Omkring 2000 människor bor här. Vi ligger strax väster om den största passagen in och ut i atollen på atollens norra del, vilket är dagens position. Vi ankrade upp bredvid White Hawk, som kommit hit dagen före oss. De hade återigen haft tur med fisket. Denna gång hade de fått en 25 kg tonfisk! Så måndag kväll blev det grillad tonfisk ombord på White Hawk. En härligt trevlig kväll under en strålande stjärnhimmel i glada vänners lag!