17:40.883S 177:23.195E                               

Söndag den 23 aug, lokal tid kl 11.00 lämnade vi Vavaus övärld och därmed även ”the Kingdom of Tonga”. Allt började bara bra. När vi passerat den sista av Vavaus öar hade vi förmånen att åter få syn på några knölvalar på avstånd. De hoppade! och plaskade, blåste och dök så att vi såg deras fina stjärtfenor. Och då fick vi äntligen se både stora och små stjärtfenor! Vilken fantastisk syn att minnas från Tonga! Sedan hann vi inte mer än ett par timmars gång från Tonga förrän autopiloten somnade in! I två dygn försökte Bertil att hitta felet. Men tyvärr! Bertil är ju annars en fena på att åtgärda de fel som ständigt uppträder ombord. Men denna gång gick han alltså bet. Återstod inget annat än att handstyra! Och vi hade bara drygt 500 sjömil kvar! Jag lovar att det finns roligare och bekvämare saker man kan göra en att vara livegen tillsammans med en ratt! Vind, vågor och strömmar gör att ratten inte kan lämnas ens för kortare stunder. Att inte kunna göra något annat än att styra blev en ny erfarenhet för oss! På vakterna då den andre sov kunde vi inte ens gå ner i båten för att kolla sjökortet! Då var det skönt att ha mikado framför, som med sin autostyrning fick bli vår ”rumling line”! Tung ratt! och koncentration på kompass, vindriktning och segel medförde att vi bara orkade ratta två timmar åt gången. De första dagarna då det var ljust jagade Bertil autopilotfelet och då fanns det ju bara lilla jag som kunde styra. En favör som blev klart märkbar i framför allt armar och nacke den tredje dagen! De två första dagarna var jag pigg, kunde t o m sova någon timme då och då. Under rattandet passade jag på att motionera benen (inget ont som inte har något gott med sig). För det går ju inte att sitta hela tiden. Den andra natten passerade vi in i Fijis östra övärld. Då det ljusnat hittade vi en ö, som vi kunde gå in genom revet på den nordvästra sidan och få vindlä. En ö som innanför revet hade fantastiskt blått och grönt vatten! Att ankra var inte att tänka på för det var 90 m djupt! Varför vi gick in där? Jo, Nick, 16åringen ombord på mikado, hade erbjudit sina tjänster att hjälpa oss med rattandet. Och ute till havs var det inte att tänka på att försöka få ombord honom för vind och vågor var alltför stora. När vi fått ombord Nick blev livet klart lättare. Skillnaden mellan att vara två eller tre som turas om att styra är oerhörd! Dessutom fick vi förmånen att lära känna denne unge man lite mer utan föräldrar i närheten! Strax efter att Nick kommit ombord passerade vi 180 grader, den internationella datumlinjen, som går genom Fijis övärld. Vi befinner oss alltså på den motsatta sidan av jorden jämfört med London, dvs 12 tim före UCT tid eller 10 tim före svensk sommartid. Dagtid drog vi nu ner rattiden till en timme per person vilket våra ömmande armmuskler uppskattade! Och Bertil och jag kunde turas om att sova medan den andre och Nick skötte styrningen. Nick slapp dock nattpassen den natt han var med. Han fick sova sött hela natten (hans hjälp under dagarna tyckte vi räckte mer än väl), utmattad av kroppslig aktivitet och koncentration framför kompassen. Bertil och jag fick ingen sömn tredje natten till sjöss. Vi överfölls av den ena regnskuren efter den andra med upp till 35 knops vindhastighet från alla håll utom akterifrån och vågorna växte fort. Som tur var hade vi från början laddat med fleece och regnställ för att klara kylan under natten. De var sköna att ha när regn och vågor vräkte ner över oss och båten! mikado var nu synnerligen viktig att ha som vägmärke när vi vinglade fram i ovädret mellan öar och rev. Bertil och jag avlöste varandra, så att den som var tröttast fick vila en stund. När Bertil såg småkryp i kompassen var det läge för mig att ta över en stund, tills jag inte orkade hålla ordning på siffrorna på kompassen! Så kom onsdag morgon. Nick var utsövd och Bertil och jag kunde turas om att sova, och även om vi inte kunde sova så fick vi i alla fall vila. Vi hade nu passerat söder om Fijis huvudstad Suva, på ön Vitu Levu, och fick äntligen vinden med oss. Läns, vilket innebär att vi bara kan använda genuan. Spinnakerbommen, som ju gick sönder under överfarten från Galapagos till Franska Polynesien, är fortfarande oanvändbar. Härligt nog fortsatte vinden att vara mellan 20 och 35 knop och vi loggade hela tiden mellan 6 och 8 knop. Sträckan längs Vitu Levus södra kust gick fortare än vi trott och redan vid 17.00 tiden kunde vi passera in genom revöppningen på öns västra sida. Vi hade då länge seglat längs det rev, som omger Vitu Levi, och njutit av det gröna vatten som vi såg innanför revet, vågorna som bröts mot revet och inte minst det kuperade landskap som ön visade upp. När vi kom till passagen in genom revet dog vinden lägligt nog. Vi fortsatte för motor och kunde konstatera att vi hade kommit till en fantastisk vacker övärld. Bora-Bora i Franska Polynesien anses av många vara Söderhavets vackraste ö, men för oss framstår nog Fiji som den vackraste hitintills. Vi kunde njuta av en ovanligt vacker solnedgång över revet och öarna innanför när vi tuffade norr ut längs den västra kusten av Vitu Levi. Tack vare att vi åter vunnit tid då vi förflyttat oss västerut (har jag nu sagt något annat tidigare så glöm det) behövde vi bara gå en timme i mörker innan vi nådde den vik där mikado och Nemisis väntade på oss. Vi smög in i viken, men var väl lite för trötta för plötsligt sa Nick som satt bakom ratten att nu visade djupmätaren 3 m, sedan 2,5 m … då fick Bertil in backen men båten hann inte stanna förrän vi stötte i botten. Vi kände hur den lilla fart vi hade räckte för att ta oss över en korall och båten parkerade sig där. Vi kom varken fram- eller bakåt! Det var en lugn bottenkänning! Vi hade nästan ingen fart och backen jobbade för högtryck, så inget dramatiskt hände. Lugnt vatten, ingen vind men tidvattnet var på väg ner. Ingen idé att vänta på nästa flod! Dingen åkte snabbt i vattnet. Ett fall från masten delades upp i två tampar. Nick i vår dinge tog den ena tampen och Ian (mikado) och Jeff (Nemisis), som kommit i till vår hjälp, tog den andra. De drog så ner vår mast och fick båten inklusive kölen att luta så pass mycket att Bertil lugnt kunde backa ut Blues på djupare vatten. Sedan kunde vi tryggt ankra på tillräckligt djup vatten, men då hade Nemisis draggat och då vattnet var på väg ner så stod de plötsligt på grund! De kunde dock ta sig ut på djupare vatten för egen maskin. Vi sov mycket gott i det stilla vattnet den natten. Torsdag klarerade vi in i staden Lautoka. Lautoka kallas sockrets stad, för härifrån skeppas öns sockerrörsproduktion, bl a till Europa som enligt uppgift hjälper Fiji ekonomiskt. Inklareringen tog drygt två timmar för det är flera olika myndigheter som ska besökas. En man från hälsomyndigheten följde slutligen med till dingen för att följa med ut till båten och inspektera den. Väl vid dingen frågade han om det som stod i våra papper om vad vi hade ombord var sant. Då Bertil förklarade att så var fallet så föredrog han att stanna i land. Det var med andra ord inte besvärligare att klarera in här än på tidigare öar vi besökt. Möjligen tog det lite längre tid och så var det betydligt fler frågor som skulle besvaras än tidigare. Nu ligger vi en söt liten marina, dagens position (där vi nu ligger öst om nollmeridianen), strax söder om Lautoka. Idag, måndag 31 aug, ligger Blues åter på land. Kölen ska rengöras och målas för myndigheterna i Australien kräver en ren köl för att vi ska få komma in i landet! Autopiloten måste vi också väcka nytt liv i! Prisnivån på Fiji är klart lägre än på de öar vi tidigare besökt. Vi var på Lautokas frukt och grönsaksmarknad en dag och utbudet var det största vi sett. Grönsaker, frukt och kryddor, som var nästan gratis jämfört med Polynesien. Fiji tillhör Melanesien och vi har alltså lämnat den Polynesiska triangeln, Hawai-Nya Zeeland-Påskön.

Vi lämnar Vavaus övärld                                                                                           Ön i östra Fijis övärld där Nick kom ombord

Nick, som hjälpte oss att ratta Blues                                                                         Solnedgång över revet och öarna, Fiji

Ett litet tåg kommer lastat med sockerrör                                                         Utsikten från Blues på land. Båtar som stannar här under orkansäsongen grävs

                                                                                                                           ner i hålen som ses på bilden. Segelbåten som syns ligger i ett dylikt.