Statia (Sint Eustatius)

Mantra 2 goes east
Lena & Henrik Harder
Tue 8 Apr 2014 22:13
17:28.810N 62:59.29W
 
Vinden var frisk snett emot oss och sjön grov när vi gick mot Statia. - Atlantvågor är klart mycket trevligare att få bakifrån. - Till slut dock lä bakom ön och den tydliga vulkankratern tornade upp sig, The Quill (1). - Statia är holländskt och hade sin guldålder på 1700-talet, då den lilla ön - 25 km2 - var ett betydelsefullt centrum för internationell handel av allehanda varor mellan Europa, Amerika och Afrika. Man lagrade varor i depåer - vilket gällde också slavhandeln. Som mest besöktes Oranjestad av 3500 skepp om året! Vi har fått högst varierande uppgifter om folkmängden när det var som hetast, från 8000 till 30 000. Fortet här var den första plats i världen som sköt salut för den nya amerikanska flaggan på skeppet Andrew Doria som anlände 1776. Engelsmännen förtörnades och den långsinte admiral Rodney kom - efter 5 år - och plundrade ön, som sedan dess inte rest sig till sitt forna jag. Men man har nu oljedepåer i stället norrut på ön och stora tankfartyg väntar i vattnet utanför (2). Befolkningen är numera cirka 3400 och huvudsakligen slavättlingar. - Redan under guldåldern fanns en nedre del av staden längs stranden och en övre del uppe på klippan. Man har på senare tid arbetat för att bevara öns historia. Ruiner och grunder efter de gamla lagerlokalerna finns kvar och ger en bild av hur tätt bebyggt det var en gång i "The Lower Town", där stranden blivit smalare med åren - husgrunder och ruiner ligger tätt (2-5). De nu aktuella byggnaderna här nere hör främst till fiskehamnen, några restauranger och National Park Visitors´ Center. Om man går The Old Slave Road (6) upp till "The Upper Town" finns den egentliga staden med små trivsamma gator och hus, även välbevarade 1700-talshus, blandat med restaurerade ruiner, bland annat efter en stor synagoga (8-12). Atmosfären är lugn, varm och avslappnad. - Vi har gått upp till kanten av kratern och tittat ned i regnskogsvegetationen där (15), men gick inte så långt ner i den, då det blev allt för vertikalt för vår smak. På berget fanns mängder av eremitkräftor (14) och en orm där vi rastade på kraterkanten. Han lär vara snäll och brydde sig inte alls om oss, låg helt orörlig ett par meter i från oss. Vi började misstänka att det var en atrapp ditlagd av nationalparksförvaltningen, men när vi petade på honom lite med en pinne vred han ändå på huvudet (15). - På morgnarna har vi väckts av ett högljutt kraxande läte, som visade sig vara en papegoja som flög längs stranden. - Äntligen, tänkte vi - en vild papegoja! Men vi fick höra att den hör hemma på ett litet hotell, men tar sig en flygtur ibland (16)../ Lena