Natibou - 27 April, uppdatering från Marquesas - på väg till Tuamotos atoller, Makemo first stop onsdag

27 April, uppdatering från Marquesas - på väg till Tuamotos atoller, Makemo first stop onsdag

Natibou

Hans and Monica Ahlinder

Tue 27 Apr 2010 08:56

pos 13:21 S 142:14 W

Den 26:e April klockan 23.00 på mitt nattskift:

Vi har sedan förra inslaget på vår blogg från Fatu Hiva den 13:e April, seglat till Nuku Hiva (24 timmars segling), varit på Nuku Hiva till den 24 April, plockat upp Jan o Susanne på flygplatsen i Nuku Hiva den 23:e April och seglat med dem till Oa Pou som ligger cirka 6 timmars segling rakt söderut från Nuku Hiva.

Vi är nu sedan söndag morgon den 25:e April på väg mot Makemo atollen i Tuamoto skärgården. Vi har gått cirka 270 distansminuter och har nu cirka 200 distansminuter kvar. Vi hoppas komma fram senast vid "slack tide water" klockan 10.00 onsdagen den 28:e April. Men vi har nu fått en väderprognos som pekar på mycket lätta vindar, så eventuellt så får vi satsa på att komma in i lagunen vid nästa tillfälle som är cirka klockan 16.00 den 28:e. Det är nämligen så strömt genom den smala passagen in i lagunen så det går bara attt komma in när lagunen och utanför liggande havet är i "samma höjd", då får man ett "fönster" att gå in under cirka 30 minuter. Detta sker var 6:e timme, men det måste vara ljust också så man kan se alla korall huvuden vid mynningen. Så ibland så får man två tillfällen per dag, men ibland bara ett tillfälle...annars får man vänta ett dygn utanför reven och "dreja bi" som det heter på sjömans språk, vilket inte är så kul. Vi får snart se hur det gick.

Men tillbaka till tiden från Fatu Hiva till nu.

Vi lämnade Fatu hiva, som var höjdpunkten på vår vistelse i Marquesas, den 12:e April. Det var höjdpunkten för den helt sagolika ankringsplatsen och för den fina kontakten vi fick med byn och människorna där. Från Fatu Hiva så fick vi en fin segling tillsammans med Simanderal (Mike and Ger), och kom fram till Nuku Hiva den 13:e April på morgonen. Vi gick till Blue Water Rallies huvudbas som var den stora bayen i södra delen som heter Taioare. Det är den bästa "bunkringshamnen" i Marquesas med två butiker och två restauranger! Vi kopplade av där, och gjorde lite bunkring förstås. Det var lite välkomstpartyn och lokal dans o musik uppvisning som var "annorlunda" eftersom det bara var männen som dansade, och dansen var "rå maskulin", utförande med stönljud från djurvärlden...

Vi gjorde två längre utflykter på Nuku Hiva. Dels så seglade vi med Miss Tippy till norra delen av ön, till en väldigt fin lagun där vi bland annat scuba dök på dem enda korallreven som fanns på Marquesas, vandrade på en lång strand och njöt av en trevlig tid med Miss Tippys familj som alltid är lika omtänksamma och gästfria. Dem bjöd "naturligtvis" över oss på middag, eftersom dem tidigare under dagen fångat en fin Tuna. När vi försökte fiska tidigare under dagen från båten, så slet sig fisken alla tre gångerna - stora rackare förmodligen.

Förutom den turen så åkte vi i samlad BWR tropp med alla båtarna till Daniels Bay helt nära Taioare. En mycket fin lagun, där vi barbequade på stranden och dagen därpå gick upp till ett vattenfall en bit upp i bergen. Där badade vi i poolen under vattenfallet. Vattenfallet var 350 meter högt och enligt turist brochyrerna så var det världens 3:e högsta vattenfall. Men det var inte mycket vatten alls i vattenfallet, eftersom det har varit väldigt torrt dem senaste 6 månaderna. Men poolen var läcker och vandringen var enastående vacker i en canyonlik dalgång. Det var fullt med ruiner från hus från tiden innan den vite mannen kom dit. Bara i den dalgången så levde uppskattningsvis cirka 3000 människor då, nu bara två familjer....

Lite bilder från den här tiden:

Bild från ankomsten till Oa Pou norrifrån. Såg ut som King Kong Island enligt Susanne, eller sagan om ringen enligt Hans. Välj själv, men att naturen skapar sådana formationer är nog ganska unikt i världen. Som en jätteportal rakt fram. Byn ligger rakt fram i dalgången.

Välkomstmiddag i sittbrunnen för Jan o Susanne, riktigt kul att ha dem med oss nu.

När vi skulle lämna Oa Pou så möttes vi av det största delfinstim som Monica o jag nånsin har sett, det var sannolikt mer än 50 delfiner, och dem följde med oss under en kort tid framför fören. Det var dag två för Jan o Susanne, fin start!

Jans o Hans, bröderna brus, i reparationstagen, travarlinan till storen gick av vid en manöver - men den lagades snabbt. Senare under dagen så gick vajern (den kvarvarande) till peken av igen. Det går att laga när vi kommer fram till Papeete på Tahiti - så vi får klara oss utan vår fina gennaker under en period igen.

Monica i pose' på den långa sandstranden i lagunen på norra Nuku Hiva där vi hae två härliga dagar med Miss Tippy.

Hans badande i vattenfalls poolen. Någon sa att jag såg ut som Terminator då????? Måste ha varit solglasögonen.

På väg upp till vattenfallet genom den vackra canyonen.

Som en romersk badanläggning med vackra damer och allt ;-)

vattenfalls canyonen - dramatiskt landskap.

Monica med "borgmästarinnan" på Nuku Hiva. Den lokala "communityn bjöd på en liten välkomstceremoni en morgon med lite uppträdanden och fruktstånd etc. Det var första gången som vi återsåg nästan alla båtarna från BWR sedan Galapagos för cirka 1 månad sedan, så det var kul o byta "värstinghistorier med. Min egen "värsting med mötet med en Giant Salp mitt ute på havet var nog ändå vinnaren i den kategorin.

Ett glatt men mycket trött par (Jan min bror o Susanne) efter att ha rest 5 dagar från Stockholm för att komma till oss! Tre dagar i bil till Paris på grund av askmolnet över norra Europa, och sedan 2 dagar med flyg från Paris till Los Angeles till Tahiti och slutligen till Nuku Hiva international airport. Snacka om motivation och uthållighet. Starkt gjort.

Fin segling från Nuku Hiva, med Nuku Hiva i bakgrunden. Ungefär här fick vi hugg på bägge våra spön som låg ute. Vi hade nu förstärkt med vajer närmast betet för att se om vi kunde få grejorna att hålla. Bägge linorna ven ut exakt samtidigt i en väldans fart, och den ena större rullen började faktiskt att ryka av friktionsvärmen när linan löpte ut. Det måste ha varit två mycket stora fiskar (vi förlorade snart bägge två, då linorna gick av). Vi har en mycket stark 0.95 mm nylonlina som ska hålla för 65 kg, men det verkar inte tillräckligt för de monster som vi får på krokarna. Vi har nu förlorat 6 drag o linor under bara ett par dar till dem här monstren, vad det nu är - för vi har aldrig kommit så långt att vi har sett hur dem såg ut. Det är nog sannolikt att det är stora tonfiskar i 50 - 100 kilos klassen, eftersom dem lever i stim och vi två gånger har fått napp samtidigt på bägge rullarna. Blue Marlin, svärdfisk och sailfish lever vad jag vet som solitärer, det vill säga jagar ensamma.