Natibou - 26 mars dag 2 på vår crossing till Marquesas

26 mars dag 2 på vår crossing till Marquesas

Natibou

Hans and Monica Ahlinder

Fri 26 Mar 2010 15:59

pos 3:19 S 94:09 W

Lämnade Galapagos och Santa Cruz klockan 1100 den 24 Mars med kurs Marquesas, en nätt tur på cirka 3200 nm, dvs 600 landmil vilket motsvarar fågelvägen mellan Stockholm och Indien. Lite längre än skärgårdsseglingen i Stockholm som vi huvudsakligne hade gjort innan vi köpte Natibou - lite perspektiv.

Galapagos ligger i en zon med svaga och varierande vindar, så det gäller att komma ut från Galapagos med alla medel (motor, segel, motorsegling etc) så snart som möjligt. Standardtaktiken är att segla SydVäst i runt 600 distans, ungefär 4 dagar, för att komma fram till passadvindarna som blåser från SydOst och som sedan "ska" ta oss hela vägen till Marquesas sakta vridande från Sydost till Ost och med gradvis ökande vind när vi närmar oss Marquesas. Så är teorin.

Verkligheten började lika som teorin, mycket svaga vindar från alla håll + häftiga regnsqualls som varade ungefär i en halvtimme. Skillnaden mot Atlanten verkar vara att squallsen här inte innehåller lika starka vindar vilket vi uppskattar, eftersom just squallsen är bland det läbbigaste vi har här ute. Problemet är ju att man vill ha lagom mycket segel uppe för att hålla bra medelfart, men när squallen slår till på mindre än en minut, så hinner man inte få ner trasorna - och då blir det lite "läbbigt" ett tag. Man är ganska liten när vinden ökar från säg 10 - 15 knop till 35 knop (17 sekundmeter) och man bara surfar iväg. Det gäller då att segla så nära rakt med vinden som möjligt, för att läa bakom storen och få ner genuan/gennakern i lä, för att sedan gå upp mot vinden (då blåser det rejält över skalpen, inklusive nollsikt och häftigt regn) och reva ner storen under häftigt fladdrande och allmänt slammande. Det går inte att prata med varandra mellan masten och sittbrunnen - och man ser inte (vi glasögonormar) för allt regnande så kommunikationen är en utmaning då. Hur som - här i Pacific har vi inte haft några jobbiga squalls hitills, bara ganska skönt med ett svalkande sötvattensregn - och båten blir automatiskt avtvättad alla slimiga saltvattens avlagringar på däck och utrustning.

Vi satte därför kurs SydVäst enligt teorin, och det blev en hel del motorgång första dygnet. Tro det eller ej, men morgonen den 25 mars (första morgonen ombord) långt ut på havet (där vi definitivt inte förväntade oss fiskebåtar över huvud taget) så väckte Monica mig och berättade att vi hade kört fast babords propeller i ett så kallat långrev. Långrev är ett typ 2 kilometer, 7 mm tjockt nylonrep med agnad fisk som används för att fånga haj och tuna. Ingen kritik mot Monica det är bara omöjligt att se på natten helt utan bojar! Ke Sera, Sera.

Efter ett tag kommer en mindre fiskebåt upp längs med oss (äkta fiskegubbar, inte pirater..Puuh) och skär helt sonika av linan och åker iväg. Där står vi med en babords motor som inte gick att använda ( kvarvarande nylonlinan hårt lindad runt propelleraxeln, och därmed äventyrande gummilagret vid roderaxel bocken, om vi skulle försöka använda den motorn igen. Valet var att fortsätta till Marquesas med bara en motor, alternativt gå ner i big blue med hajar och andra hemska undervattens djur och börja skära...Det blev det senare, som tur var var det i princip vindstilla, med bara gammal stor dyning.

Så jag gick ner med cyklop och snorkel och började skära loss nylonlinan som hade "plastificerats/glasats" runt axeln - inte helt enkelt i dyningen. Jag var också ordentligt rädd för framförallt hajar (varför fiskade annars gubbarna haj just där, + att dem lagt ut agn runt omkring mig just där???...). Monica tittade efter haj när jag var nere. Något väldigt annorlunda hände då. När jag låg under båten och skar lina, och hela tiden tittande runt omkring efter haj så såg jag plötsligt ett väldigt konstigt stort djur bara 3 - 5 meter från mig - sakta glidande förbi på utsidan av skrovet. Det var cirka 10 meter långt (nästan som båtens längd) och kanske en halv meter i diameter. Har aldrig läst om det jag såg. Det var som en jättestor Amöba, som slingrade sig sakta fram genom vattnet. Jag blev något rädd och hoppade upp i båten, det var inte så kul att gå ner igen - but a man gotta do what a man gotta do. Man eller mus?

TiIll slut fick jag efter någon timmes skärande bort nästan all lina, och vi kunde fortsätta vår färd med motor eftersom det inte var någon vind att tala om. Då plötsligt så har vi fastnat igen, och den här gången ser vi linan stickande ut från både babords OCH styrbords skrov - dvs fast i båda propellrarna -skräcken tog tag i mig - det är bara inte sant. En fiskebåt kommer upp igen - och skär loss linan och åker iväg. Bara att gå i vattnet igen och göra om proceduren - något trött nu!

Men dröm om min förvåning när jag ser genom cyklopet att linan inte har fastnat runt propellerarna, den har bara fastnat runt rodren på bägge sidorna - vilken dj--a tur! Det var bara att trä ur linan och åka iväg igen - nu med alldeles speciell uppmärksamhet i vattnet. Men i prinicp är det omöjligt att upptäcka en tunn nylonlina på säg 2 km med 100 krokar/beten hängande i vattnet utan bojar förutom små flöten i bägge ändarna. Men inga mer intermezzon - pust.

Äntligen på väg igen, men som sagt svaga vindar. Det var vår båts tur att vara "netcontroller" för alla 30 BWR båtarna ( vi har ansvar för torsdagar tills vi är framme på Marquesas). Det innebär bland annat att samordna all radiokommunikation mellan båtarna, framförallt alla positionsrapporter och om någon båt får problem, koordinera räddning/support från övriga båtar. Så denna dagen var det efter repinsidenten helt följdriktigt att en båt utfärdade så kallat PanPan vilket betyder inte omedelbar fara för båt eller besättning, men att dem är i en prekär situation och vill ha assistans från övriga båtar.

Det var en båt som heter Moonshiner som hade fått både motorn och generatorn utlslagen av teknisk natur (bristande underhåll?). Så dem ville bli bogserade tillbaka till Galapagos (24 timmar dit, ingen kul aktivitet för någon av oss...). Det var en hel del koordinering med alla dem båtarna som låg närmast, men slutgiltigt så kunde dem segla själva (men nästan utan el ombord för alla sätt att skapa ström var utslagna...) så det var svårt att upprätthålla kommunikationen för dem hade inte batterikapacitet för att hålla radionutrustningen igång. Hur som - det slutade bra för dem, dock med en oklar avreseplan om/när dem får sina problem lösta - inte helt enkelt på Galapagos där nästan ingen teknisk marin service finns.

När jag skriver detta så är det morgon den 26 mars och solen lyser från en klarblå himmel, och det verkar som vi äntligen har kommit in i passadvindarna från Sydost. Vi har nu cirka 17 knops vind från Sydost - vilket är helt perfekt och vi har en underbar 10 knops framfart - pure joy för en seglingsbuff som mig. Monica sover, och jag tog morgonkaffet i sittbrunnen i soluppgången - för mig är det bästa tiden på dygnet - jag slutar aldrig att njuta av denna första timme på dagen - med en god kopp kaffe i handen och lyssnade på alla ljuden från båten genom vattnet och gneket från riggen. En god CD på nyinköpta (Panama) superstereon och njutningen är fullständig.

På bifogad bild så ser ni vår rutt till Marquesas.