Sammanfattning av Atlantöverfarten
syFreewheel
Magnus & Annelie Kristiansson
Tue 18 Dec 2012 22:37
På väg, dag nr 8, ute på Atlanten.
Jag har aldrig lekt med tanken att åla Vasaloppet, springa Stockholm
Maraton eller cykla Vätternrundan. Mandomsprov har jag tänkt - Nu
genomlever jag ett sådant i alla
fall - Fy tusan! Avskyvärt!! Stora omöjliga vågor, dag in och dag ut.
Natt efter natt. Båten rullar ordetligt ifrån sida till sida, 24
timmmar x 8 dygn.
Man får planerar varje steg man tar, man tar sig fram som en
urmänniska på 4 ben. När man skall sova far man omkring i sängen. Enda
sättet att ligga hyfsat still är på
mage med armar och ben åt alla håll.
Sjösjuka var Tomas och jag de första 2 dygnen. Man vill inte röra sig, huu!
Som tur är har jag lagat massor av middagar så i princip bara att koka
pasta och värma den frysta maten. Det är ändå en stor kamp. Vi äter ur
djupa skålar - hundliv!!!
För att inte tala om att diska.
Båten fungerar fantastiskt, våra natpass funkar också perfekt. Tackar
för att vår vän Tomas är med oss på denna galna tripp! Gissar att han
ängrar det.
Dag 11 känns lite bättre nu. Havet är inte lika bråkigt. I går hade vi
ingen vind och skönt att vila våra kroppar som ständigt parerat varje
väg! Pojkarna kom med den
goda ideen att stanna båten och ta ett dopp. Det var för mig en med
skräckblandad förtjusning som vi avlöste varaandra med att bada - vem
vet kanse på 3000-4000 meters
djup. Tanken gick så klart till hajarna.
Magnus kastade i ett långt rep med flertal knutar på som vi höll oss
i. Det var djuvligt med 26 grader varmt vatten, Vi tvättade oss och
gissa om vi trivdes. Tänk att
vi bara har borstat tännderna och sköljt av ansiktet i 10 dagar. Vi
luktade nog mumsigt alla tre. Glada och rena fortsatte vi vidare -
lagade en god middag och bakade
en äppelkaka med vaniljsås. Nu när vi inte kastas runt i båten. Oj
vilken bra dag vi fick.
Nu är vinden och vågorna tillbaka och seglingen går bra med fy sjutton
vad jäkla otrevligt det med dessa vågor som går båten att slänga och
kränga.
Några fantastiska soluppgångar och solnedgångar har vi inte förärats
av ännu trots de 12 dagars segling. Grå himmel för det mesta.
Annelie
Hur var Atlantöverfarten?
Det var med spänd förväntantn vi gav oss iväg över Atlanten. Det var
många svenskar som stod längs kajerna när vi lämnade Las Palmas, bland
annat personer från
Västerås. Jag visste att det skulle bli trängsel vid utloppet ur
marinan vid startdags. Vi tog det lugnt och var en av de sista båtarna
ut ur hamnen. Det var en mäktig
syn att se de cirka 250 båtarna ligga före oss vid hamnutloppet. "Dom
skall vi ta - en efter en" - tänkte jag.
Första dagen kunde vi inte hålla rätt kurs på grund av de dubbla
seglen länst framme på genuastaget. Så vi var nog en av de allra sista
båtarna. Jag såg bara 1-2 båtar
som låg bakom oss. Nästa morgon när det var dags ljus tänkte jag - nu
får det var nog inte kan man komma sist när man har en sådan fin båt.
Det blåste ordentligt och guppade som tusan så det var inte kul att gå
ut på däck men jag var tvungen. Jag är alltid fastsatt i en lina som
löper längs däcket när jag
är uppe på däck. Så ned med spinnakterbommen och spira ut den med tre
olika rep för att hålla fast den. Ut med storbommen åt motsatt håll
och jag satte fast den med
preventerrep både fram och bak för att också hålla den i ett
järngrepp. Sedan skulle de två skoten till de bägge genuarna fästas
vid ändstyckena på spinnakterbommen
och storbommen.
När allt var klart lite funderande - har jag gjort rätt? Sitter alla
rep rätt? Vad händer när jag börjar skota? Det var inte så lätt att få
till det får båten rullade
hela tiden. Man går knappast på däcket när man skall fram på fördäck -
man kryper. Med spänd förväntan startade vi winscherna för att dra ut
seglen och vips flög vår
vinge upp. Vinden var rakt bakom oss ett segel på var sida längst
fram. Det gick kanon och vi kunde segla väldigt fort men vi försöker
att hålla gränsen att inte segla
alltför fort (8.5 knop hade förran ägaren som gräns).
Den första veckan blåste det ordentligt och det var cirka 12-14
meter/sekund hela tiden. Jag upppskattar att det var som maximalt 4-5
meter höga vågor. Det var jobbigt
med allt gungande åt alla håll. Hela tiden "kastades" men fram och
tillbaka och från sida till sida. Man var tvungen att alltid hålla sig
i något när man förflyttade
sig.
Under dagarna och nätterna som kom så seglade vi på med vinden rakt
eller nästan rakt bak ifrån och vi märkte på resultatrapporteringen
att vi snart kom ikapp de andra
båtarna och efter ett par dagar låg vi bland de 20% första. Tyvärr
började då ett av våra bägge segel trasas sönder i kanten och vi
vågade inte använda vingen som det
var tänkt. Vi har nu två överlappande segel på samma plats. Det är
mycket strul med detta och det tråkiga är att vi tappar fart (och
förlorarar en massa placeringar på
detta).
Hur har tiden varit på båten?
Det som har varit jobbigt är allt gungande - båten rör sig alltid
eller nästan alltid. Du måste alltid hålla dig, när du sover, kissar,
äter, borstar tänderna - alltid
detta gungande. Det måste väl vara så - utan vind så skulle det mycken
tid och med vind så följer gungande. Sömnmässigt har det varit en
barnlek att vara tre på båten.
Det har varit underbart att ha Thomas på båten. Delas att diskutera
segelsättning med honom och allt annat. Båten rymmer lätt fripassagare
även om båten var knökafull
när vi startade. Jag tog en sjösjuketablett första dagen men jag
tyckte att jag fick ont i huvudet så jag tog inga flera. Det är rätt
enformigt att titta på dessa
stora vågor som kommer rullande, de ser likadana ut. De kan ibland
vara skräckinjagande. Man ser vågen komma högt uppe i skyn o komma
närmarare o närmare och sedan
lyfter aktern sig o vågen rullar under båten, aktern sjunker, fören
stiger och man ser att den stora vågen ligger framför oss nu. Och så
håller det på igen och igen.
När det blåser ordentligt då låter det i båten, det viner i masten och
i bommen, allting skramlar och det kan vara öronbedövande. Vi upplevde
inte det var
öronbedövande över Atlanten men en gång när vi selade över Östersjön
från Estland mot Gotland då var det fruktansvärt och öronbedövande.
För att göra en Atlant-segling måste man antingen vara lite knäpp
eller macho. Eftersom jag inte är macho måste jag vara lite knäpp. Jag
är inte rädd och har inte
varit rädd men jag har en väldigt stor respekt för havet, vinden och
alla de krafter som sätts igång. Varje dag har jag varit och krypit på
däcket och letat efter
tänkbara fel, kollat riggen. I ett par fall har jag varit tvungen att
skruva fast saker som om de lossnat fått stora konsekvenser.
Nu är vi snart i hamn och det skall bli så skönt .............
Jag har ingen större längtan att segla över Atlanten en gång till men
det är kul att ha gjort detta och jag är tacksam över att allt har
fungerat så bra.
Magnus
Las Palmas - St Lucia 27/11 - 14/12
Mina förväntningar var det skulle bli krävande. 3000 nm över en ocean
skall klaras av på 15-20 dagar vilket kräver mycket vind och därigenom
vågor.
Från start i hårt väder till mål har det gungat och sligt
kontinuerligt. Jag mådde dåligt vid start. Magen fungerade inte och
jag blev sjösjuk. Till att börja med var
livet ett helvete. Jag visste inte var jag skulle göra av mig. Hade
jag kunnat hoppa av skulle jag göra det direkt. Jag var inte rädd, jag
förstod bara inte hur jag
skulle stå ut. Det var ju så många dagar kvar. Man kunde nästan inte
röra sig på grund av vågorna. Fick röra sig väldigt försiktigt för att
inte skada sig.
Stämningen ombord var trots god. Fantastiskt av Annelie att servera
god mat under rådande förhållanden. Jag hade svårt att äta på grund av
magen. Andra dagen fick
Magnus upp vingen och enklare resa började. Snabb och säker segling
men mytcket vågor och passning av segelen.
Dagarna började bli enahanda. Tristessen tog över. Vi började vänja
oss vid att aldrig kunna koppla av. Alltid försiktiga när vi skulle
röra oss. Vaktpassen fungerade
väl. Vi byttes av. Alla fick sova ordentligt. Vi såg fram emot
nattpassen då vi satt och lyssnade på Sommarpratarna.
Förstan veckan. Ett helvete. Vi skulle inte kunna tänka oss en
upprepning. Tristess och rutiner gjorde att dagarna gick. Dag 10 fick
vi stiltje och beslöt oss för att
bada. Fantastiskt. 27 grader och 4000 meter djupt.
Vi hade sett mycket deflinger de första dagarna så det var något att
titta på. Nu var det bara flygfisk som landade på däck. Nu började det
kännas bättre. Det var inte
så långt kvar. Vingens ena sida var trasigt så vi fick segla med
stagsegel och revad stor. Svårt eftersom vinden kom rakt bakifrån och
vi fick ändra kurs hela tiden
för att inte seglen skulle gå i sönder. Samma djälva sjö och lika obehagligt.
Dagarna går. Samma problem att hålla kursen. Höga vågor men vi närmas
oss mål. Humöret stiger. Tristessen avbryts av ett antal squalls som
måste förberedes för.
Annelie gör ett jättejobb i köket. Magnus kontrollerar båt och rigg
och åtgärdar småsaker. Sista dagen avtar vind och vågor och en
behaglig men långsam segling mot mål
börjar. Målsättningen att gå i mål i gryningen uppfylls perfekt.
10/12 kl 10.20 skär vi mållinjen. Nöjda och glada. Välkomstparty och
underbart att vara framme.
Sammanfattning: Resan var lång och väldigt guppig och jobbig och
framförallt tråkig. Stämningen ombord var hela tiden jättebra. Maximal
bekvämlighet ombord tack
varKuvösen. I efterhand har vi förstått att Freewheel är en fantastisk
båt som fört oss från Las Palmas till St Lucia utan att vi behövt
handstyra. Inga som helts
personskader tack vare omdömesgillt hanterande av båten. Tack Magnus.
Tack Sommarpratarna som gjort nattpassen till högtidsstunder. Tack
Annelie för ditt jobb i köket.
Tack Freewheel. Du är fantastisk - så trygg! Får du bara en fungerande
vinge så är en vinnare!
Thomas Lindwall