Redan ett par dagar innan ankomst hade vi beräknat att nå Rodney Bay på ön Saint Lucia i Västindien under natten mellan torsdagen och fredagen. Jag hade nattvakten från midnatt till 03. Då jag gick på hade precis det första tecknet på att vi närmade oss land kunnat börja skönjas – ett svagt ljus över himlen för över något åt styrbord – det var ljus från Martinique, ön norr om St Lucia (samt den ö som gett Dry Martini dess namn, drycken heter ju egentligen - som väl alla vet? - Dry Martinique).

 

Vi hade noggrannt studerat sjökorten för att förutse vilka fyrar vi skulle se först, på vilket avstånd och i vilken riktning de skulle dyka upp och vilken lyskaraktär de skulle ha, men studierna utmynnade endast i den enkla slutsatsen att det inte fanns några fyrar över huvud taget ut mot Atlanten. Vi påmindes om att vi var påväg mot en del av världen än den vi kom från.

 

Under mina tre timmar vid rodret växte ett andra ljussken långsamt upp strax om babord. Fram mot femtiden hade fasta ljuspunkter börjat växa sig ur det diffusa skenet – land i sikte! Det kändes andaktsfullt att långsamt skönja de första tecknen på civilisation på två och en halv vecka.

 

Vi seglade in mellan St Lucia och Martinique, rundade St Lucias nordliga udde och anropade Rodney Bay för att anmäla vår ankomst. Vi passerade den officiella mållinjen och efter att ha glidit in i marinan förtöjde vi båten runt 05 (enligt den tidszon vi valt att ha på båten, eller 01 lokal tid). En liten välkomstkommitté tog emot oss med gratulationer, romdrink och en korg med färsk frukt.

 

Att hoppa ner från båten och plötsligt ha fast mark under fötterna var en märklig upplevelse. Marken kändes inte det minsta fast, tvärt om gungade allt ungefär som det gjort på båten innan. Efter några första stapplande steg tog jag en lite längre promenad genom att gå fram och tillbaka runt båten i 20 minuter - men balans och gångmotorik ville inte låta sig återerövras. Inte ens en aldrig så mild dörrvakt (hypotetiska epitet här) hade kunnat ordinera mig annat än ett stort glas vatten och tre varv runt kvarteret. Och romdrinken var inte anledningen – den hade jag inte fått ner en millimeter av.

 

Efter att i två timmar ha försökt vänja mig vid tanken på att jag inte längre befann mig på ett världshav lade jag mig för att sova. Morgonen därpå vaknade jag upp i Västindien, på en solindränkt, varm ö med palmer och gröna lummiga berg runt omkring mig.

 

 

Reflektionerna, tankarna och de omedelbara minnena är förstås många. Starten: vår egen förväntan, festivalstämning i marinan och hurrande Las Palmasbor på vågbrytarna som vi plöjde ut mellan. Nära 200 båtar startade samtidigt och när vi trängdes i hamnens utlopp ropades lyckönskningar och hälsningar båtar emellan. Från vår norskflaggade båt ropade jag till en svensk båt och frågade om jag fick hoppa i och simma över till dem, men de svarade glatt att jag nog fick skylla mig själv om jag planerat att försöka ta mig över en ocean med ett gäng norrmän.

 

Resan: passadvindarna som gav oss god vind i rätt riktning, vackra soliga dagar, stjärnhimmel, men också besvärligt väder, inte minst från lågtrycket vi råkade ut för i mitten av resan som trots att det befann sig en bra bit norr om oss gav oss 35-40 knops vind, ösregn och flera dagar av luft som var så fuktig att sängar och kläder ständigt var blöta. Resans triumfer, såsom femkilos-doradon Steinar drog upp och tillagade, samt fältreparation av avbruten spinakkerbom och trasig GPS-antenn. Delfiner, fregattfåglar och flygfisk.

 

Ankomsten: Att se land, känslan av att få fast (?) mark under fötterna efter två och en halv vecka till havs, känslan över att plötsligt vakna upp på en ö i Karibien.

 

Ett Karibien som under de senaste dagarna, sedan vi kom, gett oss god kompensation för de vedermödor vi utsatt oss för ute på havet. Vattentemperaturer strax under 30-gradersstrecket, cajunmat, ankring på svaj i en bukt med djupblått vatten och palmer och grönklädda berg omkring. Segling längs öns kust utmed stränder och fiskebyar i så gemakligt tempo att vi blev akterseglade av inte mindre än två havssköldpaddor.

 

 

Vår tillvaro i Karibien kontrasterar mot vår tillvaro på Atlanten. Till det positiva kan tyckas, men jag kan nog lova alla läsare att för de som korsat Atlanten i en segelbåt är det för alltid resan och inte målet som blir det bestående minnet.

 

Jag tror det var framförallt en fråga som lockade mig att företa det här äventyret, en fråga som retade någon nerv inom mig i så hög grad att jag bara var tvungen att genomföra resan: hur känns det att sitta i en segelbåt, se sig omkring och bara se hav överallt, och veta att man är mitt ute på – mitt ute på! - Atlanten? Nu har jag upplevt den känslan, men det är förstås lönlöst att försöka klä den i ord. Om någon mer där ute är nyfiken kan jag rekommendera att själv söka svaret.

 

Att ta sig över ett världshav för segel är en enastående upplevelse.

 

 

Carl Wernhoff