Spirit V ARC - Dag 15, 6/12, Å s å var vi framme!
Spirit
Erik Lindgren/Pia Hultgren
Sun 6 Dec 2015 19:45
14.04:46N
60:57.02W Saint Lucia, vi är här nu!
Lördagens afton avslutades med vad tror ni? Jo, just det ett gäng feta
gubbar, och några ordentliga regnskurar. Vi seglade förbi Roland ombord på
Gunsan som var på ena sidan ett stort svart moln och vi på den andra sidan. Vi
såg varandras lanternor i mörkret och pratade lite segling, och lite cykling, på
VHF:en och önskade varandra lycka till med våra respektive målgångar. Onekligen
ett ganska overkligt sammanträffande!
Tyvärr blev det ju så att vi nu fick angöra Karibien i ösregn och mörker.
Anders förslag att vi skulle dreja bi några timmar och sedan segla in
gryningssol/dagsljus med Martinique i norr och Saint Lucia i söder (det är
ganska mäktigt efter två veckor på Atlanten vet vi alla av tidigare
erfarenhet...) röstades brutalt ner till förmån för vikten av att göra en
riktigt bra tid. Anders ville liksom suga på karamellen ett tag till och har
fortfarande svårt att förstå varför... Det blev nu istället en ganska stökig
angöring i kolmörker med målgång i absolut ösregn och, hör och häpna(!), några
riktigt sköna gubbar från hyllan, klockan 06: 05 UTC (02:05 lokal tid). Totalt
13 dygn, 17 timmar och 5 minuter. Vi ligger, på korrigerad tid etta i vår klass,
men jagas av en annan svensk båt som måste komma in inom nitton timmar för att
knipa segern. Vi önskar honom så klart lycka till, men bara till en viss
gräns... Alldeles oavsett var vi trettonde båt i mål, av drygt 200.
Det blev en på flera sätt onödigt stökig ankomst, och vi var förtöjda inne
i hamnen ca två timmar senare. Vid kajen möttes vi mitt i natten av en liten
kommitté med fruktkorg (med en flaska rom mitt i (?!) och varsin Rum Punsch). Vi
skålade, gjorde det mest nödvändiga med båten, och samlades för en gruppbild
nere i salongen, tämligen jättetrötta. Vi lovar att det kändes skönt att sätta
sig så!
Ombord på Spirit just nu (idag är det beordrad vilodag för hela
besättningen!): Tompa snarkar ljudligt i salongssoffan, Pia sover (men snarkar
inte), Erik sover. Endast Anders är vaken.
Det som återstår nu är några dagars jobb under en diger lista med saker som
skall åtgärdas, innan, förhoppningsvis, nästa etapp(er) runt klotet. Kanske vi
även hinner med några sköna bad och lite kul ljug tillsammans med de andra
besättningarna borta på bänken. Det finns en hel del sköna historier i en sådan
här hamn kan man gissa.
Dagens låt blir naturligtvis: Hallå hallå hallå hallå Västindien med Lotta
Engberg!
Ikväll bjuder Pia generöst på middag på Spinnakers vid stranden i Rodney
Bay, inkl Happy Hour, och chans till skådande av The Green Flash när solen
försvinner i havet (Myth eller Truth?). Det ser vi mycket fram emot! Anders ska
se om det går att fånga blixten på bild, den här gången...
Nu är det dags att avsluta, men det finns så mycket mer att berätta om vår
fina resa tillsammans, och det kommer vi göra. Var och en på vårt eget lilla
vis. Vi tackar nu varandra för bra ledning, vackert väder, hårt och gott arbete,
några bitar mat, superfin segling och många sköna skratt. Vi tackar Spirit som
så snabbt tog oss ända hit, och alla härliga delfiner och andra djur som guidade
och gladde oss, dag som natt. Vi tackar naturligtvis också alla er läsare som
följt oss på vägen!
Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå, så länge solen den
glittrar på böljorna blå... (och vi vill naturligtvis rätta gårdagens strof som
skall vara passadvindens smekning av våra pannor (och inget annat...)
Let’s go Liming!
Over and out från Pia, Erik, Tompa och Anders, ...och Spirit V
PS Nu när valda delar av besättningen vilat färdigt är det arbete som
gäller. Så blev det med den vilodagen...
PPS Vi får se vad Pia skriver om sina kära gubbar nedan:
Pias väderhörna
Att representera Met-office innebär att man pysslar med kvalificerade
gissningar om framtiden brukar vi säga säga, om man vill förenkla.
Här på 14 grader nord och i Passadvindsområdet är vädret tämligen
enkelt trots allt, det skiftar bara karaktär och nyanser med vinden som i
grunden blåser från NO plus minus några grader och gubbarna (med squalls) som
föds, lever om, och slutligen dör lösande sig i en skur av svala droppar.
Inte konstigt att våra tidiga vädergurusar i början av 19-hundra talet
inte kom från St Lucia eller Martinique. Det finns liksom inte så stora och
kluriga variationer som det gör på våra latituder helt enkelt, och där föds inte
samma nyfikenhet som det gjort hos oss i norr.
Det roliga med väder är att det alltid finns en liten vädergubbe eller
gumma i folk man möter. Nästan alla gillar att prata om vädret. Det tycker jag
är så kul. Man kan alltid lära sig något...
–om inte annat så om den personen
Så trots att jag är Met office här på SPIRIT och mitt uppe i vädret, så
är det alltså tämligen enkelt och det känns verkligen som skön semester!
Sen, är jag så priviligerad att jag därhemma i norr har förmånen att få
jobba med det som alla just pratar om, VÄDRET
Till sist vill jag avsluta med att hedra våra kära “gubbar” med en av
mina absoluta favoritdikter.
Karin Boye har förutom dikten I RÖRELSE med de underbaraste orden, bl a
“det är vägen som är mödan värd” skrivit den här som heter
MOLN
Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar stolta, skimrande resa
sig, vita som vit snö!
Lugna glida dom fram för att slutligen lugnt dö sakta lösande sig i en
skur av svala droppar.
Majestätiska moln –genom livet, genom döden gå de leende fram i en
strålande sols sken utan skymmande oro i eter så klar ren,
gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.
Vore det mig förunnat att högtidsstolt som dessa kunna lyfta mig
upp,
dit ej världarnas jäkt når. Och hur vredgat omkring mig än stormarnas
brus går bära solskimrets gyllene krans omkring min
hjässa! |