Dag 26

Vädrets makter har idag bestämt att vi ska ha mulet och regn hela dagen och så blir det. Det börjar under natten och fortsätter hela dagen. Under dagen kommer och går små ilskna regnmoln som likt terrierhundar skakar om båten intensivt under en kort stund för att sedan dra vidare. När ett sådant regnmoln dyker upp blir det full aktivitet ombord för att stänga luckor, dra kapellet över sittbrunnen och ta in sådant som hänger på tork runt om på båten. När regnet sedan är borta ska allt öppnas igen för att undvika att förvandla salongen till en bastu. Detta blir extra angeläget sedan dagens kökspersonal serverat "Död mans finger" till lunch. Denna "kompletta måltid" enligt vissa, innehåller lite grovskuren korv och svål blandat med massor av vita bönor. När detta sedan processas i människokroppen bildas vissa restprodukter i form av kemiskt stridsmedel typ senapsgas. Ventilationen blir därför extra viktig under dagen då alla killar ombord spelar RISK i salongen. Båtens obestridde RISK-mästare koras och heter Patrik. Men det var det minsta vi förväntade oss då han till vardags lär sig manövrera markstridskrafter på militärskolans kaptensprogram. Patrik kan med en lättande suck inombord sätta sig i sittbrunnen och njuta av segerns sötma.

Dagen flyter på i sakta mak och avslutas med filmvisning i sittbrunnen. Vid det här laget har regnet upphört och vi kan åter se vår vän Orion ovanför oss. Kvällens fiim blir "Street Fighter" och det visar sig, föga förvånande, inte vara någon oscarsvinnare. En riktig skitrulle men William njuter av filmen då den visas på hans nattpass. Nöjd kan han efter filmen gå och väcka en snarkande Micke för vaktpostavlösning.  

Dag 27

Efter mycket regn under måndagen visade tisdags morgonen tidigt tecken på ett väder som är mer förankrat i den bild av Karibien som vi förväntat oss. I ost reste sig sakta en stor inbjudande sol. I sittbrunnen satt Vicious Vic och stickade på sin mössa, Patrik stod på fördäck lutandes mot bommen med öronen omsvepta av ett par hörlurar och blicken fäst långt bort i horisonten. Micke knöt ett av sina sista beten. William och Daniel passade på att dra sig lite extra för att senare bjuda på en fin frukost med bl.a. äggröra.

Inte långt in på dagen bjöd atlanten på en dorado av rekordstorlek, klart den största hittills men om vikten råder delade meningar.

En dag närmare målet, med ca 160 nautiska mil kvar lutar det mot en sen ankomst till St Lucia under onsdag kväll. Samtalsämnena glider naturligt in på saker att göra i land, vilken hamn eller rättare sagt vilken del av den stora hamnen vi skall förtöja vid. Reparationer och jobb på båten. En känsla väcker sig i skrivande stund om att vi kan gott vänta lite med tankarna kring land, det är en liten bit kvar och vi har det förträffligt bra ombord och på mer än ett sätt skulle denna resa gärna få fortsätta några veckor till. 

Doradon serverades med riktigt potatismos från potatispåsen som aldrig verkar ta slut. Ransoneringen medger även att vissa restriktioner som funnits på Coca Cola och öl nu har hävts delvis. Trotts allt överflöd på det mesta kan vi nu med gott samvete ta för oss lite mer på najs punkterna. Skepparen beordrade lokal tid på klockorna så nu ligger vi 5 h efter er där hemma. En måndags whiskey på fördäck med lite tobak i solnedgången sedan chili concarne. I efterdyningarna av middagsintaget sitter Patrik och Vicktoria och småpratar i sittbrunnen då känner Patrik plötsligt något som träffar hans ben. En flygfisk har flugit rätt in i honom (utan blodvite) och ligger nu och sprattlar i sittbrunnen. Vi minns Daniels utvärdering av denna modell helstekt i en panna med lök och Viktoria fattar snabbt tag om fisken och skickar den överbord igen.

/Dreamcatcher